Dagens Nyheter – 10 oktober 1872, sida 2

Utrikes-Nyheter. Gambetta har nu, sedan han genomsina utomordentligt vältaliga, men måhända med hänsyn till den nuvarande ställningen i Frankrike något oförsigtiga, anföranden under sin resa i Frankrikes landsorter framkallat en ordentlig storm, dragit sig tillbaka till Schweiz, till ett -ställe i kantonen Wallis, för att der afvakta tiden för denna storms förbigående — alldeles nu som då han företog sin bekanta resa till Spanien. En fortsatt radikal agitation i landsorten hade måhända tvungit regeringen till stränga mått och steg, och det ser ut som om Gambettas ifrigaste anhängare sjelfve uppmanat honom att upphöra med anfallen mot de politiska motståndarne. Åtminstone har tidningen Republique frangaise på senaste tiden åter antagit en moderat och försonlig ton. Denna tidning meddelar för öfrigt en ganska intressant episod från banketten i Thonon, hvarest en medlem af landstinget, hr Dubouloz, sedan han utbringat en skål för Gambetta och den franska republiken, uttalade sig på följande sätt: Vi äro alla Frankrike tillgifoa, det vill säga: det republikanska Frankrike. Men skulle Frankrike ånyo bli klerikalt styrdt eller ock en militärmonarki, då vore det icke osannolikt, att Savojon, som är belt och hållet republikanskt sinnadt, kommer att vanda sigtill Schweiz och göra detta land, hvarest sann frihet herrskar, till sitt fådernesland. Jag tillstår rent ut, att denna känsla är ganska allmän här, och att den så kallade separatistiska rörelsen icke bör uppfattas på annat sätt. För ögonblicket finnas här inga geparatister, men under vissa vilkor skulle många sådana här upvstå, och detta isynnerhet bland män af en mogen ålder, hvilka till frisknat från illusionstebern. Vi unga äro deremot den franska republiken hängifna med lif och sijäl. Gambetta underlät ej att på det kraftigaste uppträda mot detta tal; men detsammas betydelse torde dock ej vara af så ringa vigt, åtminstone har det gifvit tidningarne i Paris anledning till hvarjehanda allvarliga betraktelser. Den 6 dennes skulle de franska legitimisternes och de klerikales stora vallfärd till Lourdes ega rum. Emellertid lärer inrikesministern förbjudit sydbanan att anordna extratåg till Lourdes i och för denna vallfart. Det kan dock vara skäl att i korthet nämna, hvarför Lourdes aktas som en helig ort och i detta hänseende är La Salettes lyckliga medtäflare. På begge ställena skall den heliga jungfrun hafva uppenbarat sig. La Salettes förespråkare framhålla, att hon der visade sig för två vittaen; herdegossen, numera likörhandlaren, Maximin och en hans leksyster, medan hon i Lourdes tedde sig blott för ett enda vittne, en pyreneisk bondflicka. Men dertill inskränker sig La Salettes företräde. La Salette hade motgång med sin uppenbarelse, som inträffade i en ogynsam tidpunkt under Louis Philippes regering — en regering, som utdref jesuiterna och icke skydde att ställa de i uppenbarelsen delaktiga personerna inför en domstol, som dömde dem för bedrägeri. Underverket i Lourdes deremot timade under en jesuitvänlig regering: Napoleon II:s. Det var i februari 1858 den pyreneiska bondflickan Bernadette Souberous underrättade presten i Lourdes, att, hon sett jungfru Maria i Massaviellegrottan vid bäcken La Gave nära Lourdes, och ryktet hade knappt kommit till kejsarens och hans koajsarinnas öra, förrän de benäget åtogo sig att patronisera underverket. Fyra år derefter utfärdade biskopen i Tarbes ett tillkännagifvande, att ingen rättrogen borde tvifla på underverkets swningPåfven stadfäste biskopens kungörelse, och sedan dess gäller enhvar, som vågar tvifia på Bernadette Souberous vittnesbörd, för en hedning och en otrogen i de klerikales ögon. Uti den inbjudning till deltagande i pilgrimsfärden till Lourdes, hvilken marskalkinnan Mac Msahon och åtskilliga andra damer för någon tid sedan utfärdade, framskymtade ett hopp, att de vallfärdande skulle varda vittnen till ett nytt underverk, egnadt att stärka landet i dess tillgifvenhet för påfven och katolska religionen. Hertiginnan af Mac Mahon har emellertid låtit tillkännagifva i tidningarne, att hon icke skulle deltaga i vallfärden, och att hon ej längre är ledamot i den komit6, som föranstaltat den. rsaken hyarför hon i sista stund dragit sig tillbaka torde vara den, att tillställningen fått en allt för tydlig politisk partipregel, och man känner, att hennes make, marskalk Mac Mahon, städse lagt sig vinn om stt aj vara sic madalhans