Dagens Nyheter – 8 oktober 1872, sida 2

De beundrade och vördade honom, och detta fastän de, då han var närvarande, kunde språka och skämta alldeles ogeneradt. De hade större respekt för honom än för mången annan förman, och dock tvekade de ej att, så ofta de råkade i någon förlägenhet, anförtro sina bekymmer just åt honom; förvissade som de voro att, om han kunde det, så skulle han bjelpa dem. Tungor och händer voro, som sagdt, i full verksamhet. Cecil satt försjunken isina eg! a tankar, under det han lade sista handen vid ett litet vackert arbete, som länge upptagit hans lediga tid. Det bestod af en uppsättning schackpjeser; de hvita voro af elfenben och de mörka af valnöt, och de föreställds tvänne mot hvarandra stående sqvadroner, den era fransk och den andra arabisk, De voro skurna med synnerlig omsorg, dessa pjeger; alla de olika drägternas detaljer voro noggrannt iakttagna, och sjelf tyckte Cecil att detta schackspel var det bästa af allt hvad hans konst åstadkommit, Medan han nu betraktade den ena pjesen efter den andra, för att se om någon liten ändrivgeller förbättring var att göra, märkte han icke att dörren till rummet öppnades och att öfverste Chåteauroy, åtföljd af ett lysande sällskap, inträdde. Den tystnad som med anledning häraf plötsligt uppkom i salen, väckte likväl hans uppmärksamhet, så att han reste sig upp och helsade såsom de öfriga.