Dagens Nyheter – 8 oktober 1872, sida 2

En svensk sjökapten och mexikanska rebeller. Nedanstående bref från en sjökapten till hans i Östersund boende slägtingar återgifya vi efter Jemtl. T.: Tupilco (Mexiko) den 19 juni 1872. Min resa hit gick bra, och om allt gått lika fort här, skulle jag nu kunnat vara i Europa, men bhiär är revolution eller rättare rebellion, 1y fribetens försvarare kär äro icke värda ett bättre namn än röfvare, mördare m. fl. d. Ett skepp, Elizabeth från Sundsvall, strandade här och blef genast röfvadt af rebellerna Någon tid derefter gingo de ombord å ett danskt skepp och togo 2 kanoner. Af mig ville de köpa vapen och i synnerhet de båda kanonerna, som tillhöra skeppet, men då jag nekade dem detta, lofvade de att komma ombord och taga dem med våld. Jag deremot lofvade att sänka alla båtar de använde för detta arbete. För någon tid sedan kommo 8 man i en båt och fordrade utlemnandet af de båtar jag hade akter om skeppet, en tillhörig min stufvare, en annan tillhörig kspten Granlund, som förde Elizabeth, och en tredje tillhörig lastegarens agent. Jag svarade nej och om I ron närmare skjuter jag. De aflägsnade sig. Då fick jag se min båt komma ut ur floden med två man och lastegaren. Fruktande ati rebellerna skulle öfverfalla båten och taga den, gick jag med 5 man och vapen i slupen att hindra detta och lossade 2 lösa skott, för att låta dem veta hvad komma skulle, om de togo sig något oråd för. Min båt lemnades i fred. . Några dagar derefter gick styrmannen med stufvare och 5 man i land att hemta sista timmerflotten, men dröjde så länge, att jag anade oråd och gick med en man i båten i land. Ja medtog spencerrefflan och en dubbel bakladdare med kulpatroner, Då jag kom till flodmynninsgen, mötte jag en af min besättning, som styrmannen sändt att varna mig för att komma upp till platsen, der timret är, ty rebellerna hade tagit styrmannen och besättningen till fånga och väntade endast på mig för att göra detsamma med mig och kanske något ändå värre. Jag tog min man i båten och hade nu två att ro. På min fråga, huru många man af rebellerna, som. voro der uppe, svarade han 7 å 8 st. Detta antal ansåg jag mindre farligt och ville försöka att frigöra mitt folk. Framkommen, såg jag närmare 30 soldater. Officerarue hade ej väntat, att jag skulle komma och voro i början rådville hvad som borde göras, men snart gåfvo de mig befallning att komma i land, med hotelse att annars skulle de skjuta mig i båten, der jag var, på omkring 100 alnars afstånd från dem. Förs beredelser gjordes. Soldaterna med laddsada gevär ställdes upp med front emot mig, och jag satt vid rodret med handen på min reffla, färdig att gifva svar. Jag sade dem, att om de ej genast gåfve folket fritt, skulle jag segla till Frontera att hemta guvernementssoldater. Det gällde nu för dem att hindra mig från att komma ut till skeppet. Jag vände båten utför igen, och samtidigt nedsändes 6 soldater med en officer att taga mig och båt vid mynningen af floden, som derstädes ej är mer än 30 å 40 alnar bred. På tillsägelsen att komma i land (då jag hunnit dit ned) svarade jag: Jag kommer tids nog till er. Två skott smällde och kulorna hveno om öronen på oss. Pojkarna hoppade i sjön och sprungo upp i skogen. Jag tog ensam ut båten, medan ännu 10 skott lossades emot mig af soldaterna, Jag ville ej skjuta på dem, ty jag trodde, att om någon dödades, skulle de slå ibjäl mitt folk, men då order gafs, att några af soldaterna skulle gå ut i vattnet, som endast är 3 fot djupt, och taga fast i båten, och dessa endast voro 12 å 15 alnar från båten och ritt för-om, lyfte jag refflan och sköt 2 af knektarne döda på stäl let; resten spraog, men jag kunde ej låta bli att gifva ännu en minnesbeta å posteriori. En af pojkarne sprang ut efter sjöstranden och kom ombord, men den andra var dum nog att gå tillbaka i fångenskapen. Tillsammans lossades 12 skott efter mig och intet träffade. Folket togs derefter upp till rebellernas hufvudstation, och jag har sedan den 15 dennes, då de togos upp, -ej hört något om dem. Den 17 kom Valenzuela med 120 man guvernementstrupper till Tupilco och fördref rebellerna, men dödade ej flera än två. Huru jag skall få igen folket vet jag ej, ty i dag börjas belägringen af Paraiso, rebellernas hufvudstation, och huru jag skall få upprättelse eller ersättning för tidsför-. lusten vet jag lika litet. Får jag ej snart igen folket, måste jag ändock segla till Frontera de Tabasco för att gifva in protest och genom amerikanska konsuln (svenska konsuler äro ej i synnerligt öfverflöd; likasom örlogsmin på expeditionen äro de der de ej behöfvas, men der de kunna vara till nytta, finnas de ej) försöka att få igen folket. På kusten af Tabasco äro för närvarande minst 20 svenska och norska fartyg, men ingen konsul, icke ens en vice. Tänk 5 man (soldater) taga till flykten för en! Hade jag haft D man, skulle jag tagit igen mitt folk sjelf emot deras 25. Det sadesi land, att officerarne trodde, att jag var obeväpnad ibåten. Detta var således orsaken, hvarför de vågade angripa mig så djerft och sedan lika fogt sprungo,