vudstaden gillade hans försök att tolka grund lagen. Emellan raderna synes dock att det var den skicklige banrföraren för landtmannapartiet de ville ha bort. Detta lyckades, som sagdt, från andra kammaren, men att han nu blifvit invald i första kammaren kunde alla Stockholms börsmagnater inte förhindra. Klart är, säger vår Stockholmskorrespondent, att mången valman icke fann det mycket angenämt att en stadskommun, och den främsta i landet, skulle förse landtmännen med deras ypperste kämpe. De valmän som så tyckt ha ledts af den åsigten att städerna och landet ha motsatta intressen. Detta måste dock vara falskt. Städernas intreseen måste tvärtom på det nogaste öfverensstämma med landets, om det också skulle i en del frågor synas vara annorlunda. I stället för att stå emot landtmannapartiet och på så sätt deraf, göra ett farligt motparti, borde städernas representanter derför oväldigt pröfva de åsigter som inom detta parti göra sig gällande, då de möjligen skola finna nödvändigheten af en anslutning.