Dagens Nyheter – 7 oktober 1872, sida 1

Ja, visst gör jag det, herr korporal, sade köpmannen, med möda döljande sin ångest och gång efter annan vändande sig om för att se om han hade marketenterskans pistol bakom sig. Jag får mycket betaldt för sakerna af den, till hvilken jag sänder dem; de äro vieserligen blott bagateller, men hvad är Paris sjelf annat än en stor samling af bagateller? Ser ni alla menniskor i den staden äro barn, och derför tycka de om leksaker. Tag nu mina pengar, för all del vägra into att taga mot dem! , Cecil betraktade honom en stund; han såg åtminstone att mannen icke skämtade. Han föreställde sig att ångern kommit öfver honom sedan de nyss gkildes åt, ty borgarne i staden voro ! allmänhet rädda för att stöta sig med militären; de hade funnit sin räkning vid att stå väl med martissönerna, så väl de höga som de låga. — Nåväl, må ske! Tack skall ni ha, yttrade Cecil, i det han tog mot mynten. Och glad i hågen skyndade han att köpa allt hvad han visste att hans vän hade behof-af. — Ni har uträttat hvad jag tillsade er? Det är bra. Och hör mig nu — ett enda ord, som komprometterar mig, det må yttras i dag, i år, eller när som helst framdeles, och ni kan vara viss om att en dödande kula skall träffa ert hjörta, sade Fanans väninna i sträng och bestämd ton till den fege juden, som dar