Dagens Nyheter – 5 oktober 1872, sida 2

Kan något göras till höjande af qvinnans ställning inom de arI betande klasserna?) Bedaktionen af den förtjenstfulla Tidskrift för HemmetS har föresatt sig att behandla arbetarefrågan och vill fir detta ändamål meddels några från olika författare i Sverige, Norge och Danmark densamma tillhandakomna förslag till ett tyst och obemärkt arbete på de splittrade samhällsklassernas försoning och förening. Det första ef dessa förslag står att läsa i tidskriftens 4:de häfte för detta år, och vi taga oss friheten meddela en lika sann som sorglig skildring af hemmet, sådant det är hos en stor del af Sveriges arbetsklass, särdeles i städerna: Hvar och en, som kommit i närmare beröring med den arbetande klassen, har psäkorligen icke kunnat undgå att märka den låga ståndpunkt, som qvinnorna der icke sällan intaga, såväl i sedligt som i materielt hänseende. Till och med den ytlige betraktaren måste känna sig slagen af det uttryck af glädjelös undergifvenhet eller slö liknöjdhet, som ofta stämplar qvinnan af folkets ansigte. Genomgår man i tanken hennes lif, tvingas man att erkänna det hon i många afseenden är att ömka, Ofta har hon växt upp i ett kärlekslöst hem, der fader och moder hela dagen, hvar på sitt håll, i så kalladt utarbete, eträfvade utan framgång att utestänga svält och brist, lemnande barnen att i köld och snusk kräla omkriovg på golfvet i det öde hems met, eller vid en mera vuxen ålder, utan tillsyn i vilda lekar springa omkring med andra lika vårdslösade barn, tills dan tid inträffade, då de uppnådde skolåldern. Skolan blef då besökt, oftast visst ej med glädje; den noggranna ordningen och tankeansträngningen — större än man vanligen tänker sig hos ett utan all undervisning uppväxt barn — kunde visst icke göra skolan kär för vår lilla vilde, som aldrig behöft tänka och aldrig blifvit undervisad. Men, frågar läsaren, om aftonen, då föräldrarne hemkommit? Ack, icke samla de då barnen omkring sig, under samtal lärande dem hvad de möjligen skulle kunna sjelfva! Modern har brådtom att tända eld och laga mat, det enda ord hon säger till barnet är kanske blott snäsor, derför att det går i vägen. Fadern sträcker sig, dåsig och halfsofvande, uttröttad af dagens tunga, på sin säng, eåvida han ej tar sin tillflykt till krogen, för att der med några vänner glömma lifvets vedermödor i ett rus, under det moadern skyndar sig att få ungarne i säng och sedan vid kaffekannan småsqvallrande med en grantiqvinna hemtar den enda själsoch kroppsnjutning, hvaraf hon är mäktig. i Småningom blir skolan kär för barnet, dess tanke vaknar, begreppen ordna sig, det lär med glädje, men — men nu är flickan så gammal, att hon bör komma ut, : föräldrarna hafva ej råd att behålla henne hemma, modern vär ju ännu yngre, då hon blef barnflicka. Och Kon kommer ut, kastas måhända det ena halfåret dit, det andra dit; kommer kanske slutligen i-ett hus, der hon stannar qvar, der hon lär att känna lifvets öfverflöd och hvarifrån hon slutligen gifter sig, ofta nog ej, som man så romantiskt föreställer sig, af kärlek, utan derför att det skall.så vara. — En ung qvinna tillspordes en gång af pastorn. i förramligen, hvarföre hon tog till äxta en gammal och dertill föga välkänd man: Icke kan du ju akta eller älska honom? frågade han; Nej, svarade den tillämnade bruden. .Men huru kan du då tänka att blitva lycklig? Det spörjs det! svarade den unga qvinnan helt filosofiskt. Måpga dylika svar skulle kunna anföras. Män, som gift sig för. att få nägon som sett om gin — gris; qvinnor, som redan en gång varit illa gifta och dock gift om sig för att slippa — hugga ved, och så vidare. Nekas må dock icke, att äfven äktenskap, ) Ur det bref, som åtföljde den insända artikeln, anföra vi följande: Mycket har den, som nedskritver detta, tänkt öfver den arbetande klassens moraliska förfall, och trott sig spåra orsaken dertill i den ytterli fattigdomen. För afnjojDrid af dennaj;äro gå. vor, äfven de största, blott palliativer; endast från arbetaren bör bjelpen komma, om den skall kunna från grunden upprycka det onda. Må det slutligen tillätas mig att anmärka, att mångon troligen skall draga sig tillbaka från den bild jag framställt, sås som alltför mörk ; det är i våra tider modernt att vara arbetsrens vän, och detta tror man mera bevisas genom att tala om dygder, gom han icke ecer än gaenom att oförtickt hlotta hans föl och