Dagens Nyheter – 5 oktober 1872, sida 2

knutiia af ömsesidig kärlek, kunna förekomma, ja — vi skola hoppas det — ganska ofta förekomma hos de arbetande klasserna, och att uttryck, som tyckas bevisa motsatsen, äro icke gå raenade som sagda, utan snarare härflyta af en viss blyghet att för en tredje persons blickar visa denna känzsla. Då nu den arbetande qvinnaa blifvit gift, går hon samma öde till mötes som hennes mor före henne; samma kamp mot nöd och brist! Är hon en ligttrogen qvinna, så arbetar hon, äfven utan OPP. för att tilltredsställa sitt eget samvete; dylika qvinnor finnas, erkännom det med glädje, hvardagslifvats martyrer och bjeltinnor, hvilkas mod och sjelfförsakelser skulle komma månget helgons gloria att förblekna. Men är hon ieke en sådan, sjunker hon så småningom ned i en djurisk slöhet, som man ofta ej vet, om den bör beklagas eller anses som en välgerniog för henne, Barnen ökas; derag födelse är en anlelning till sorg i stället för glädje; nöden blir större, arbetet tyngre, och ack om vår Herre toge dem! suckar den stackars modern — en bön, som visserligen kunde vara from, om den ej oftast vore kävlekslös. Så skrider tiden framåt, barnen växa upp och lemna hemmet; det borde blifva bättre tör föräldrarne, åtminstone i ekonomiskt afseende, men så blir sällan förhållandet. En förtidig ålderdom med sina krämpor och sin slöhet smyger sig öfver qvinnan, och hennes ålderdom, då hon som ett gammalt, så kalladt undantagshjon inhyses i en stuga, för 1ålig för andra att bebo, och der framsläpar sina dagar i ensamhet, eller hon inqvarteras i den öfverbefolkade fattigstugan, är långt ifrån afundsvärd. Kanske äro barnen vid denna tid gifta och taga den gamla modern i huset; vi hafva ett gammalt svenskt ordspråk, som säger: hårdt är barnabröd, och det säger sant. Icke det ensamma undantagshjonet, icke fattigstugugumman, är så beklagansvärd som mången gång en dylik gammal farmor eller mormor i sina Darns hem; ty — ack: hon sådde icke kärlek i sina barns hjertan och får heller ingen uppskära. Hon sådde liknöjdhet och vårdslöshet, och de bära nu frukt femtiofaldt och hundradefaldt. Sådan är i korthet den mörka bild, som den; arbetande qvinnans ställning i allmänhet företer. Hvad kan nu göras för att höja den arbetande qvinnans ställning? frågar förf. och besvarar sin fråga med angifvande af en utväg som naturligtvis endast är ett palliativ, men som dock 6j bör föraktas. Det är att öfva qvinnan i hemslöjd. -SOmfrån barndomen en liten husslöjd inlärdes, skulle derigenom mycket vinnas. En qvinna, skicklig i bandaslöjd, skulle icke allenast vara i stånd att hålla sina egna och familjens kläder bättre i ordning, hön skulle äfven kunna tillverka en och ånnan sak till afsalu. Utan att lemna sitt hem, skulle hon: kunna genom sitt arbete bidraga till huzshållets bestånd; barnen skulle icke behöfva blifva försummade, hemmet -ickevårdslösas. och förfalla till vantrefnad, och måhända skulle hon genom att rätt använda tiden blifva i stånd att för sin ålderdom afsätta någon sparpenning. De långa mörka. vintergvällarne skulle då icke förnötas i slöhet och lättja, utan användas till något nyttigt arbete. Husmodern skulle samla barn och husfolk vid den flammande brasan, hvar och en med sitt arbete, under glada samtal; eller medan någon läste högt för de,andra. Barnen skulle så småningom vänjas vid en liten sysselsättning, på en gång nyttig och nöjsam, hvarmed de kunde förtjena ett bidrag till egna eller familjens kläder. De skulle ej då vara en börda. De skulle blifva en välsignelse. ans CArbeten, som synas oss: lämpliga för detta ändamål, äro, utom de vanliga qvinliga handaslöjderna, knytning af nät, träsnidning och laggkärlstillverkning, förfärdigandet af trådknappar, tändsticksaskar, halmhattar, stråmattor, korgar med mera. Icke blir vinsten så stor, men — många bäckar små göra en stor åt — och en ökad materiel förkofran skulle säkerligen blifva följs den af att husslöjden åter komme . till hederg. 5 ; Till vinnånde af detta ändamål vore önskligt, om slöjdföreningar bildade sig. inom hvarje. kommun:4: mtene ;