Dagens Nyheter – 28 september 1872, sida 1

ihop sina små hvita tänder, stampande i golfvet och försäkrande vid allt heligt att hon var utmattad, att hon var trött på dem och ett hon hade bohof af att vara i fred, hvarefter hoa banade sig väg genom do täta grupperna och skyndade ut på den lilla gården, öfver hvilken stjerzorca lyste så klart, och der lufton var så sval och uppfriskande. Här elog bon sig ned på en sten och lutade hufvudet mot sina händer. — Oqvinlig! cqvialig! Hvad menade han? tänkte hon, under det hon för första gången i eitt lif kände en dunkel aning om att hon ingalunda var sådan som en qvinna bör vara; hon brast i gråt, och bittra tårar runno utför hennes kinder. Dessa tårar voro de första hon någonsin utgjutit, men det dröjde icko länge förrän hon torkade bort dem och åter reste sig upp. Vreden följde på sorgen, och hon mumlads: — Oqvinlig! oqvinlig! Bah, berr aristokrat! Tänker ni det, gå skall ni också få erfara, att ri icke tänkt så orätt. Ni skall finna att Cigarette kan hata såsom män hata och hämnas såsom soldater hämnas!