Dagens Nyheter – 27 september 1872, sida 1

Det national-liberala partiet i Danmark. Kristiania Dagblads Köpenhamnskorrespondent, en person, som visat sig vara ganska förtrogen med de politiska förhållandena i Danmark och oförtäckt derom uttalat sig, lemnar i en af sina senaste korrespondenser en teckning af de olika politiska partiernas i Danmark karakter och skildrar deri äfven det national-liberala partiet, hvilket naturligtvis står som en förebild för de politiska storheterna här i landet, hvilka med Aftonbladet i spetsen också kalla sig national-liberala. Korrespondenten skrifver: CHögerns kärna bildas af de s. k. Cnational-liberala eller doktrinära. Det är detta parti, från hvilket det skarpaste motståndet mot venstern utgår, och det är belt naturligt, då detta parti har mest att förlora om venstern kommer till väldet, enär dess män för närvarande innehafva makten, och då dot tillika eger de kraftigaste medel till motståndarnes bekämpande. (I regeringen sitta väl äfven stora godsegare, men dessa beherrskas helt och hållet af sina nationalliberala embetsbröder.) Största delen af pressen är i de national-liberalas händer, och på få undantag när äro alla embetsoch -stormän i städerna partiets lydiga slafvar. Karl: Ploug är för närvarande partiets ifrigaste kämpe inom pressen; hans tidning, Fedrelaniet, är den rymligaste afloppsränna för alla en ekeppsbruten intelligens dåliga instinkter. Med en berserks raseri öfveröser han nästan dagligen sina motståndare med gift och galla. Tiden har uppenbarligen lupit ifrån denne man, hvilken man vant sig att betrakta som en frihetskämpe; han gör allt för att utplåna den sympati, hans verksamhet som skald förskaffat horom. Med klumpig häl trampar han nu på det, som han förr upphöjt och besjungit, och han förklarar nu att det förtroende, som han förut hyst till folkets rättsinne och hvilket föranledde honom att taga plats, om icke ytterst till venster, så åtminstone i frihetskämparnes led, endast berodde på illusion, En sådan spark åt det förflutna kommer dock icke nutiden till godo. Fastän hans tidning oupphörligt innehåller upphetsande och osanna artiklar om vensterns förehafvanden, klagar han dock gudsjämmerligt öfver medlemrmarnes af venstern samvetslösa agitation — angående hvilken han för ötrigt ej gör det ringaste för ett personligt tillmötesgående, fastän tillfälle dertill ofta erbjudits honom. Han vill icke Srengöra rännstenarneX, såsom han i doktrinärt högmod kallar, att ansigte mot