Dagens Nyheter – 24 september 1872, sida 2

-— 200 famma och farliga sår; huru hon hade skickat alla pengar, hon fick, till sin moder, så länge denna lefde — en rå, eupig och elak käring, gom aldrig egnat henne någon ernan moderlig vård än att hon slog henne förskräckligt, då hon var ett litet barn. Alt detta berättades om Fanans väninna, och det var fullkomligt sannt. Hennes eget kön skulle säkerligen ha funnit tenne oefterrättlig och uttalat en bestämd förkartelsedom öfver henne; icko så Lennes vaperbröder, som alla förslodo att uppskatta hennes värde. För vår del må vi söga att, om hon å ena sidan saknade förtjenster, som prisas af fruntimmer, så var hon å den andra sidan i besittning af många geda egenskapor, som de vanligen sakna. Efter att ha gått en stund, stannade bon plötsligt och utbrast med bög röst, ehuru talarde blott till sig sjelf: — Hallå! se der är han. Hon hade nemligen på afstånd upptäckt en ensam jägare, som satt på ett marmorblock — en lemring efter någon gammal mohriisk mosk — försjunken, eåsom det tycktes, i djuvt begrundande. Han ritade figurer i sanden med spetsen af sin värjslida. Hans hy var visserligen brynt af solen, men i jemförelse med mörka, svarts bruna turcos och zuaver, Byntes ban hvit i ansigtet som en flicka. Hans anletsdrsg voro synnerligen fint tecknade, och uttrycket i