dessa gqväden och rösten röjde att orden gått ur bjertat. Der uppstod äfven samtal. Så talade man om qvinnan, och konungen uppenbarade — bvad mängden kanske ej tilltrott honom — höga och rena föreställningar om de qvinnor, hvilka han gjort till sina idealer. Utan tvifvel hade den djupa aktning han hyste för sin gemål inverkat på denna stämning. Man talade äfven i religiösa ting, dervid konungen hinrisade till ett manuskript på sin bokhylla, hvari han sade sig ha nedlagt sina tankar i detta ämne. Af samtalet framgick emellertid en varmt religiös, åt det mystiska lutande känelooch tankeriktning. Och det var ej enda tillfället då man förnam att konungen kände behof af sådana samtal i högre och djupare ämnen. Men personerna stodo honom väl icke så ofta till buds, ty de måste vara af annat skaplynne än de som i trifvas i äe glada lagen eiler älska att sola sig i nådens sken.