Dagens Nyheter – 23 september 1872, sida 2

Drag ur Carl XV:s lif. Göteborgs Handelstidning anför såsom bidrag till kännedomen om den aflidne konungens personlighet några samtal, hvilka förefallit mellan konungen och två personer, hvilkas namn är lätt att gissa för alla dem gom känna nämda tidnings redaktion: D t var en dag under eftersommaren 1851 — således för 21 år gedan. En yngre skriftställare i hutvudstaden, ef temligen långt framskridna liberala åsigter, hade genom en gemensam vän fått bud, att kronprinseza vilie göra hans bekantskap, och infann rig på utsatt tid, en eftarmiddag, uti förmaket i östra alottsfygeln. Efter några minuter — Carl XV lät sällan länge vänta å sig — inträdde prinsen, med några cigarrer i anden, och helsade med ett vänligt och kraftigt handslag. — Ni skrifver vera, br magister, och det gör också jag; det roar mig mycket. Samtalet dröjde dock ej vid skaldekonsten, utan öfvergick till politiken. — Du — i den mån samtalet blef förtroligate, utbytte pringen ni mot du — är republikan; välan, men jag skall säga dig, huru jag tänker mig ssken. När jag blir kung en gång, vill jag göra de dugligaste män till landshöfdingar; desse skola nämna de dugligaste män under sig, och så skall riket blifva väl styrdt. Eller bur? — E. k. h. går uppifrån och red, Man kan dock äfven gå i omvänd ordning. Kommunerna välja till sin förvaltning sina bäste män; länen välja sina länstiog och dessa sira längnämder. Riket viljer riksdagen. Så blir statens förvaltning byggd på sjelfstyrelsens, eller, om ni så vill, på republikaask grund. — Må vara, men, ger du, mitt system är dock säkrare och bättre. Man talade rätt länge bärom, men hvar och en vidblef sin mening, utan att ens något moln af missnöje märktes. Priazer öfvergick till militryäsendet. Indelningsverket var hans ögonsten; det var en mönsterinostitution ur både borgerlig och militärisk synpunkt. — Och — ser du — jag ämnar ej stanna dervid; jag vill ställa äfven artilleriet på indelning. Den tilltalade, som öppet erkände sig ej förgå denna sak, invände blott: — Det må vara; men om ni vill saken, undvik nemnet — dervid prinsen slog hovom på axeln och utropede: oo Ett t—t godt råd! Äfven skandinavismen kom på tal, och priasen, som ver mycket varm derför, förklarade: -Men icke vill jag bli kung i Danmark; jag vill det ej, äfven om det erbjödes mig. — Saken möter ju också många svårigbeter, och mig synes en skandinavisk förening näppeligen kunna komma till stånd annat än som en federativ republit; men denna tid är, såsom ni väl inser, mycket aflägsen. Prinsea studsade ett ögonblick; men öfverenskommelsen hade varit, att ett tullt uppriktigt tel skulle tålas, och den bölla ärligt. an åtgkildes i största vänlighet från prinsens sida. Och det dröjde ej länge innan kallelsen upprepades. Den tillkallade infann sig på slaget kl. 4 e m., men prinsen var ute och åkte. Efter en balf timme gick den väntande sin: väg, men det vållade ingen anstöt, utan prinsen var nästa dag, då han ej lät vänta på sig, lika vänlig, Samtalet rörde sig nu om proletariatet, hvars grund prinsen trodde ligga i hemmansklyfningen och öfverb-folkningen, en årigt, som på det lifligaste motsades. Och prinsen lyssnade uppmärksamt till motskälen. — Farväl, nu; drottningen väntar på mig. Tack för samtalet, och det skall jag säga dig, att du Öfvertyger mig ej så lätt, men har jag funznit alt jag misstegit mig, så skall jag vara den förste att vidgå det. : — Det var vackert sagdt at eders kunglig öghet. k Bah, det måste jag väl göra som hederlig karl. Bit handslag, oeh prinsen ilade bort. Under årens lopp inträffade många samtal mellan konung Carl KV och samma person. De voro i samma anda. Konunger, alltid öppen och rättfram, tog aldrig anstöt af det uppriktiga telet. Han kunde säga: Det der begriper du cj, men srmen låg öfver den tilltalades axlar oc ögat blickade vänligt in i hans. Dock kommo mellantider af annan stämning. Onåden gaf sig ganska tydligt tillkänna i blick, i helsning. Men möttes man åter efter något år, så var konungens handslag lika bjertligt. Han hade dock baft skäl att vara innesligt förargad månvgen gång, men han hyste intet groll. Sannolikt har hver och en, som kommit i pergnlig beröriug med den saflidne konungen, haft simma erfarenhet. Af huru olika mening man månde hafva varit med honom i många stycken, kunde man likväl ej undgå att värmas af tillgitvenhet för bans person, som tålde en ärlig motsägelse liksom han sjelf sade sin mening. Det är nu blott ett par år sedan. I konungens kabinett satt framför honom en annan skriftställare, som han inbjudit till enskijdt samqväm. Konungen nppläste med vacker TT CC IT ma Y pp PU ET R nm fa RV Ae TO