Dagens Nyheter – 23 september 1872, sida 1

SS RCA Slutligen tog jag fart och, innan han visste ordet af, hade jag hoppat upp på kans 1ygg och kastat omkull honom. Så låg han der med ansigtet mot marken, och jag satt uppå honom, men jag tryckte honom icke hårdt — jag försäkrar, att jag sökte göra mig så lätt som möjligt. Emellertid hade fsandens hetta, öfverraskningen och måhända äfven i viss mån min egen tyngd till följd att han var nära att qväfvas. Han såg mig inte, han hade ej märkt att jag kom efter honom, och således visste han icke alls hvad det var som kommit öfver honom. Jag tog nu till orda och ropade med hemsk ihålig etämma: Jag är en afgrundsande, och menniskornas arffiende har befallt mig att i dag föra din själ till honom44, Åh! nu — måni tros— började han darra, sparka och jemra sig. Han trodde, att han fått hin håle sjelf på halsen; och han tjöt, så vidt sanden, som flög honom i munnen, tillät det. Han sade, att han var en fattig stackare, en oskyldig menniska, som i hela sitt lif aldrig stulit något annat än — de två gässen. Då uppgaf jag ett förfärligt läte, så att jag nästan blef rädd sjelf, och mannen inunder mig borrade ansigtet in i sanden, så uppskrämd var han — men gässen släppte han ändå inte, den lufvern. Slutligen förklarade jag, att jag ville skona honom änpu någon tid, om han lemnade: ifrån sig det stulna godset och sedan förblefve liggande i samma ställning en timme, BSapristil så glad