Dagens Nyheter – 23 september 1872, sida 1

Nr ELNA ningen att säga, icke sällan hände — den korta lerpipan skilde dem åt. Hon var täck, hon var trotsig, hon var förskräckligt kokett, hon var skalkaktig som en markatta, hon kunde gvärja, om det behöfdes, som en zuav, hon kunde rida i galopp och skjuta på samma gång, hon kunde tömma sitt glas konjak eller absinth lika ledigt som en xKzavallerist, hon kunde också när hon fann sådant nödigt, med sin knutna lilla hand utdela örfilar, som mottagaren icke snart glömde; med allt detta hade hon många egenskaper gemensamma med ett äkta enfant de Paris; hon kunde ibland sjunga utvärdshusvisor, som kommo åhörarne att kikna af skratt, och dansade cancan sedan som en fulländad Mab:lle-dam. Och dock var hon icko helt och hållet emanciperad; hos henne funnos qvar såväl ungdomens friskhet och behag som en visg portion af qvinlighet, ehuru hon bar en marketenterskas uniform, var född i en kasern och hoppades att dö i en batalj. Det var just denna sammanblandning af stridiga egenskaper som gjorde henne pikant, gjorde henne till en sällsynthet i sitt slag. Hon kallades allmänt inom armån än Ci. garette4 än CFanans väninnat. CIcke som visst annat folk — detta var en pik mot hennes stora barn, som lågo vid hennes fötter eller snarare vid foten af stenmuren, ädelmodigt lofördande en viss krigare vid afrikanska jägare-regementet.