Dagens Nyheter – 20 september 1872, sida 1

nen aflifvad; Rire-pour-tout dödade alltid sina motståndare, den konsten förstod har i grund. En annan arab, en tredje, en fjerde kommo, och alla delade den förstes öde. Ni känna araberna, ni andra? Ni veta, hvilken förmåga de ha att fly och fäkta på samma gång; ni veta, huru de kunna oupphörligt sära sin fiende, under det ått hästen galopperar i vild fart. Ni veta också, huru de stredo mot Rire-pour-tout, liknande mera afgrundsandar än menniskor. Guds död! det var en imposant syn! Han fick ett hugg här och ett hugg der, men de kunde icke kasta honom ur sadeln, huru mycket de än bemödade gig; och den ene efter den andre träffades af hans mördande stötar, så att de trillade ur gadlarne och nedföllo döda eller döende till marken, hvarvid en pöl af blod småningom bildade sig kring Rire-pour-tout. Denne hade gång efter annan måst byta om häst, emedan icke mindre än tre sådana stupade under honom, och hans jacka var alldeles sönderskuren; åsynen af honom kunde icke annat än framkalla glädje och stolthet i hvarje fosterländskt sinne. Det kostade allt på litet hvar af oss, att vi ej fingo skynda till hans hjelp... Slutligen återstod blott en af de sex araberna nemligen scheikens egens son. Han kom framilande med vindens hastighet. Hans afsigt var att genast genomborra Rire-pourtout och sålunda göra ett tvärt slut på den. nes triumf. Men det lyckades icke; on tve