Dagens Nyheter – 19 september 1872, sida 2

Den nedgående solen afspeglade sitt röde skimmer i vikens vatten och belyste Algier, den amfiteatraliskt ordnade staden, hvars fot sköljes af Medelhafvets violetta vågor. Solen försvann småningom, lemnande vid horisonten en bädd af eldmoln — denna Bol, som en gång lyst öfver Scipio: legiover, då de besökte samma vatten. Nu kastade hon sitt sken öfver franska flaggor, som svajade i hamnen, och förgyllde franska bajonetter, då en sqvådron af den A!gieriska armån marscherade öfver kallarne till sina baracker. Det var ett egendomligt lif som rådde i staden; der zsörde Big om hvarandra tvänne folkracer, fom visserligen kunde lefva tillsammars, men aldrig sammanblandas, aldrig uppgå uti hvarandra, tvänne oförenliga elementer, det galliska och der mohriska; afkomlingarne af Harun al Raschids män gipgo bär midt ibland moderna parisare... Aldrig har man haft tillfälle att se kontrasterna mellan det orientaliska och det europeiska lifvet mera bijert framträda. Här möter man några franska stabsofficerare i lyBande uniformer, der en hop mulåsnor, lastade med mais, och pådrifsa af magra beduiner; här ser man en moskå, der ett cafå, som man skulle kunna tro vara förflyttadt direkte från Paris boulevarder; sappörer, jägare, zuaver,