Dagens Nyheter – 18 september 1872, sida 2

HKH. Operan. Fransmännens komiska operett innehåller de vöfverträffade, ja ouppnådda mönstren i denna genre, dena äldre. ej mirdre än den nyare skolan. Den förra är mera fin, den genare mera pikant; båda lika nationella i sin melodifullhet. Hvarför åsidosätter man den äldre? Emedan dessa operor icke alltid gifvit så fulla hus. Och hvarför icke? Emedan man vanligen besatt dem med mindre vana sångare, då de likväl ferdra de förnämsta; eller ock ha utmärkta artister fått roler som ej tillhöra deras genre. Sådant var förhållandet med 4Slottet Montenero4, detta beundransvärda mästerverk, hvars besättning ej alltid var den rätta. Sålunda gafs förr En egendom till salu med passande besättning, då den ock gjorde lycka; sedermera gafs den med en mindre riktig, och då mottogs den kallt. Måtte man ien rätt snar framtid ändra detta missförhållande, och man skall se helt andra resultater. Beträffande den nyare skolan har Auber gifvit en omfångsrik litteratur, hvaribland ej eå få verk upptagits på vår scen. Här finna vi eamma förhållande: de operor, som bäst besatts, hafva bibehållit sig, och de, som icke haft denna lycka, hafva försvunnit, Detta har inträffat med SAmbassadrisen; (Sirenen, men isynnerhet med Svarta DominonX, en bland de förträffligaste och tillika mest populära operetter som finnas, och som aldrig bort försvinna från vår scen. I närvarande stund är det blott Fra Diavolo och Murarent som bibehållits, omedan de i det hela gifvas väl Fra Diavolo är en älskling hos hela kristenheten så långt Ihalias tungomål talas. Äfven dessa roler fordra utmärkta artister, men äro ock i sig sjelfva så tacksamma, att endast sann skröplighet.kan bringa dem på fall. Eljest bära de sig, nemligen — märk mycket väl — om den rätta tonen, den syditalienska folktonen träffas, ty äfven Fra Diavolo är ett nationelt folkstycke, hvari de engelska maskerna bilda komiska kontraster till Terracinas bondfolk, banditer och soldater. På tyska och svenska teatrar är denna ton ej lätt åtkomlig: den germaniska stammen har svårt att blifva qvitt den medfödda ärbarheten eller åtminstone skenet deraf, som är än mera vidhängset. Imellertid har man alltid gjort det möjliga för att låta den romaniska vildkattnaturen framlysa, och i många fall förtjenar Fra Diavolos framställning i förgår allt loford. Hr Arnoldson har här en bland sina lyckligaste roller: hans markis är lika elegant som hans bravo oförvägen och humoristisk. Glanspunkten, den stora rondon i 3 akten, gaf han ieynnerhet verkligenfartistiskt, och förstod med lika mycken takt att undvika det råas och det sentimentalas ytterligheter. Serskildt förtjenar han tack för det han ej gaf den lättfärdiga serenaden med ultrasentimentalt parlamento, hvilket alltid är ett obehag, men här vore en sannfärdig tortyr.) Sångaren mottogs med stor applåd jemte blommor, hvilket sedan vid egnade momenter förnyades. Fru Willman förtjenar allt erkännande för den vård hvarmed hon studerat Zerlina och den uppmärksamhet hon egnar såväl sångsom spelrollen. Men båda ligga utom hennes genre, och .det var ett missgrepp att flytta rollen: från fru Strandberg, som här rätt egentligen var på sin plats. Detta parti erfordrar en lätthet, en naivetet, som ej tillhör fru W:s fack. Fru Strandberg uppbär lady Pamela yvisserligen med mycken takt och säkerhet, men är ändå ej der hon rätteligast borde vara. Hr Arlberg är nu som förut en förträfflig lord Cockburn. Sång, spel och maskering gifva en högst intressant karaktersmask med ypperligt markerade drag. Hr Dahlgren förtjenar beröm för sin Lorenzo och rönte bifall för sin romans, som blott kunnat vidtåla litet mera nyans. De båda banditerna gifvas på ett utmärkt sätt af hrr Olsson och Willman, och isyns) Vid ett eller annst tillfällo bade han måhända kunnat låta tivarn frameskvmta nåvat mara tt av