Dagens Nyheter – 18 september 1872, sida 1

ren till sin koja och följde honom med blicken, ända tills han försvann ur sigte. — Hum, hum! mumlade han. Aldrig har jag sett en så besynnerlig menniska i hela min tid. Jag önskar, att jag icke hade lemnat honom bössan; han ämnar visst taga sig sjelf af daga... Ja, ja... ack, herre Gud! jag blir på sätt och viss skuld till hans sjolfmord. Men Cecil hade ej köpt vapnet för sådant ändamål, ehuru han egentligen icke skulle haft något emot att bli förpassad till evighösten så fort som möjligt. Han ville kunna försvara sig för den händelse att han blefve antasted — se der allt. Hans krafter voro i högsta grad medtagna i följd af de ytterliga ansträngningar, han under hela sista dygnet måst uthärda, samti följd af dessa vexlande sinnesrörelser, som hemsökt honom. På mer än tjugufyra timmar hade han icke sofvit det ringaste; emellertid gick han framåt och kom slutligen till banstationen, utan att ännu ha hunnit uppgöra någon plan för sin färd. Han visste icke, hvart han skulle resa, blott att han måste resa. Djerf och obetänksam som alltid, gick han drekte in i väntsalen. Ännu bar han samma drägt, com vid kapplöpningen den föregående dagen d. v. s. en spansk ridkostym af violettfärgad sammet och en bredskyggig filthatt, prydd med örafjädrar. I ona handen höll han