Dagens Nyheter – 17 september 1872, sida 1

-— (OJ -—-—Ceoil länge lutad mot en väldig trädstam, alldeles tyst och synbarligen grubblande. Rake låtsade sysselsätta sig med stoet; men i hanz bjerta rådde ett tumult af förbittring, en storm af oro, en vulkan af nyfikenhet; han skulle dock hellre ha stungit ut ögonen på gig, än kan ville med en enda blick förråda något slags undran eller tvifvel, hvilket ju — tyckte han — måste såra hans fallne husbonde. Dorför teg han och gjorde min af att ingenting vilja veta. Mer än en halftimme förblef Cecil stående i samma ställning, utan att yttra ett ord, och blickade oafvändt på vattnet, som sakta framflöt vid hans fötter. Derpå upplyftado han plötsligt hufvudet och sade med ett befallande uttryck i rösten: — Rake, hör på mig och utför punktligt hvad jag tillsäger er. MHästarae få följa mig, och inte heller ni sjelf. Jag måste begifva mig bort till ställen, der de skulle dö af hunger och pi göra någonting ännu värre. Jag vill icke vara orsak till att CKungent lider nöd eller att ni utsättes för frestelser. Rake förde handen till sin mössa och öppnade redan munnen för att vördnadsfullt, men lifligt protestera mot detta beslut. Cecil bjöd honom medelet en åtbörd att tiga. — Mitt beslut är oryggligt; det tjenar ingenting till at ni gör några invändningar. Vi äro nu nära en jernvägsastation; om ingen der hindrar mig från att resa, så följer jag