Dagens Nyheter – 17 september 1872, sida 1

um 133 något afstånd varseblefvo en by. Hittills hade de under hela vägen icke passerat en enda monniskoboning. Anlända till byn hörde de klockan i kyrktornet slå sex. Här och der öppnades ett fönster, och förvånade qvinnoansigten visade sig. En af byns manliga invånare ropade till dem och frågade efter deras ärende; de svarade ingenting, utan passerade gatan blixtsnabbt, så att de försvunno ur sigte nästan i samma ögonblick då man blifvit dem varse. Två mil bortom denna by, kommo do till en ödslig plats inuti en skog, der halfdunkel och en djup tystnad rådde. Här lät Cecil Stogskungen stanna och ,svingade sig ur sadeln. — Ännu är han icke alldeles densamme gom han varit, mumlade han för sig sjelf, under det han upplöste bukgjorden och gonom en mild rörelse med handen hindrade hästen från att dricka af det kalla vatten, mot hvilken denne begärligt sträckte sitt vackra hufvud. Cecil tänkte i denna stund mera på Skogskungen än på sin egen farliga belägenhet. Han gaf hästen medförd hafra, torkade sjelf löddret af honom, och när han tyckte, att han blifvit tillräckligt afsvalnad, förde han honom till kanten af den lilla å, som framflöt i närheten, samt lät honom dricka, ehuru endast sparsamt. Medan BSkogskungen härefter betade eller hvilade sig i skuggan af lummiga ekar, stod