Dagens Nyheter – 16 september 1872, sida 1

-— JUVE Han spratt till och vände sig om samt fann Rake stående vid sin sida. F. d. soldaten förde tvänne finger till mössan — ty han uraktlät aldrig den militäriska helsningen, när han talade med sin husbonde — och hviskade andfådd: — Bir, inga ord! Följ mig, jag skall rädda er. Den välkända rösten var Cecil såsom vatten för vandraren i öknen; han visste, att decne mans hängifvenbet för honom var oinskränkt. Också frågade han ingenting, sade ingentiog, ut: n följde honom med snabba steg och under djup tystnad. De passerade en hel mängd smärre folktomma gator, tills de kommo helt nära en af stadens tullar. Här, invid en grupp af träd, upptäckte Cecil i månskenet tvänne sadlade hästar, af hvilka den ena var Skcogskuvgen. Med ett utrop af förtjusning kastsda Bertie sina båda armar om djurets hals; han hade i detta ögonblick ingen annan tanke än den att han och hans häst måste skiljas. — Upp i sadeln, gir! Icke en sekunds dröjsmål! hviskade Rake. Vi ekola vara långt från denna fördömda håla, när solen åter går upp. Cecil såg på honom häpen och undrande, under det att han fortfarande höll sin arm öfver tKungens hals. — Han kan inte springa lång väg, mumlade han. Den stackaren är ju alldeles förstörd ... det syntes nog vid kapplöpningen.