Dagens Nyheter – 16 september 1872, sida 1

fo I — å glansen af guld och silfver, på strålande renor och skinande kristaller, med ett ord på ll den prakt, som tillhör denna förnäma verld, rån hvilken han nu måste säga ett forväl ör evigt. Det var en lång, dröjande blick, n sådan som lifstidsfången sänder den glade, öna, fria naturen, när han står redo attinäda genom fängelsets portar, som sedan alig skola öppnas för honom. Kommen ut på. gatan igen, tog Cecil skynmt af sig maskerad-drägtan, kastade denamma i det grefliga åkdonet och gick pin äg ensam. Han styrde kosan direkte till en närbeläen trång gränd, i hvars mörker han kände g något säkrare. Han stannade här och begynte reflektera ver sin ställning. Hvart skulle han taga ägen? Han ville fly till något aflägset land, en huru skulle detta tillgå? Jornvägsstatioen var sannolikt bevakad af dem som spade efter honom; han hade blott några pund erling i sin ficka, och hans krafter voro ren alltför hårdt anlitade, för att han skulle unna till fots tillryggalögga någon längre väg ed tillräcklig hastighet. Men under de få, dyrbara timmar, som ännu erstodo af natten, måste flykten ske; sedan efve det för sent. Huru skulle hah hu bära sig åt? Medan han stod förgjunken i sina tankar örde han plötsligt någon hosta bakom sig.