Dagens Nyheter – 14 september 1872, sida 2

ofta burit honom öfver staketoer och häckar. Kommen på andra sidan om hindret, behöfde han icke göra ens en half sekunds uppehåll för stt kemta andan... Ett förskräckligt tjut af vrede nådde hans öra. Förföljarnes jubel hade i en hast blifvit förbylt i raseri. Månen, som nyes förut varit gömd i mols, lyste nu så klart isommarqvällen. Den omedlidsamma månen! Hela naturen förherrligades af dess milda sken, men för honom blef hjelpligheten derigenom endast så mycket större. Ena glädtig musik hördes på afstånd; han hade lemnat den förnämligare delen af Baden och befann sig i närheten af stadsporten. Tonerna trängde till hans hjerta och gjorde detta beklimdt; de syntes honom vara det sista ekot af bans glada ungdom! Han såg, han kärde, han hörde, han tänkte, ingenting undgick honom, msdan han sprang; och dock saktade han icke farten, utom en eller två gånger, då han måste stanna för att hemta andan. Han sprang så snabbt, så hejdlöst som någonsin hjort eller räf sprungit fire honom, mon ban var fintligare än djuren och förs od bättre än de att göra sig oåtkomlig af förföljarne. De aflsgsva gator, han följde, voro nästan fo.ktomma; och den öppna landsbygden med skog i bakgruuden låg nu framför honom. När han då och då mötte menniskor, skyndade sig dessa ur vägen för bonom; lyckligt