Dagens Nyheter – 13 september 1872, sida 1

-— 100 -— rop. Menniskor begynte samlas från flora håll. Förtviflan fattade Cecil; nu eller aldrig skulle hans befrielse ske. Han lyftade upp jätten (Gud vet hur det gick till) och denne, som sjelf aldrig tviflat om att segern till sist skulle bli hans, låg der i nästa ögonblick utsträckt på gatan bredvid sin kamrat, den detektive. Juden var nog slug att säga åt folket, som infunnit sig, att Bertie var en spelbankör, och att man upptäckt, att han begagnat knep vid spelet, hvadan han måst taga till flykten. Detta var tillräckligt för att uppreta hela pöbelmassan mot den unge mennen. Cecil mätte faran med ett ögonkast; han insåg att för honom fanns blott ett medel till räddning — att fly. Han hade deltagit i många kapplöpningar till fots och redam såsom gosse vunrit segrar vid dylika täflingar. Också var det en allmän mening bland hans kamrater, att i hela engelska armån icke fanns någon officer eller soldat, så snabbfotad och på samma gång så uthållig som han. De många glada lekarne och öfningarne från hans första ungdom kommo honom nu väl till pass i denna stund af ytterlig nöd. Att fly! — tanken härpå smärtade honom bittert. Att fly! — det är ju endast fega stackare eller brottslingar som göra det. Han önskade nästan i sin ångest, att en kula måtte