Dagens Nyheter – 12 september 1872, sida 2

Landets tillstånd, enligt landshöfdinge-embetenas femårsberättelse för åren 1866—1870. Vesternorrlands lån. Linet, hvars zränser och indelning sedan föregående period ej undergått någon nämnvärd förändring, egde vid 1870 års utgång 132,537 mantalsskrifne personer, deraf 64,521 män och 68,016 qvinnor. Folkmängden, som vid 1865 års slut uppgick till 125,776, har alltså under nu ifrågavarande tidrymd ökats med 6,761 personer, hvilken ringa tillökning, jemförd med nistförut gångna femårsperiod, tillskrifves dels under perioden inträffad missväxt, dels det tilltagande antalet emigranter, uppgående till närmare 1,000 personer, bland hvilka öfver halfva antalet, nemligen 593, tillhört Medelpads fögderi och det minsta, endast 13, staden Hernösand. I fråga om befolkningens tillstånd i allmänhet förmäles bland annat, att med återvändandet af det under någon tid minskade ekonomiska välståndet äfven yppigbeten i lefnadssätt återtagit sitt förra rum; att skismatiska rörelser af något anmärkningsvärdt omfång ej förekommit, men att deremot åtskilliga olägenheter förorsakas af de talrikt inflyttande arbetarefamiljerna från Finland, i det de ofta falla kommunernas fattigvård till last och mycken svårighet möter för återfående af erlagda understöd åt dylika fattighjon; att sockenbibliotek numera finnas inom länets flesta socknar, samt att hågen för den frivilliga skarpskytterörelsen hos den manliga befolkningen är i aftagande, visande sig derigenom, att åtskilliga af de förra föreningarne inställt sin verksamhet, men ingen ny förening under perioden bildats. Jordbruk och boskapsskötsel. Ehuru några mera betydande framsteg i jordbruket icke gifvit sig tillkänna, har dock genom verkställda vattenaftappningar och andra arbetsföretag den odlingsbara iorden vunnit en ej obetydlig tillökning, likasom en ökad insigt om den odlade jordens värde med nödvändighet måste medföra en ökad håg för jordbruksnäringens utveckling; och det är således att hoppas, det en ej aflägsen framtid skall komma att ställa denna näring ijemnbredd med öfriga provinsers inom landet, en förhoppaing desto mera grundad som jordens alstringsförmåga inom länets ojemförligt största del visat sig i rikt mått belöna de uppoffringar, som för densammas vidmakthållande och förökande blifvit gjorda. Den ohejdade skogsafverkningen, som medtager befolkningens bästa arbetskrafter och i arbetslönerna åstadkommer en onaturlig stegring, med kvilken jordbrukaren ej är i stånd att täfla, samt ofta påkommnande frostskador lägga visserligen ännu svåra hinder i vägen för jordbrukets rationella utveckling; men en snart väntad förbättring i skogslagstiftningen samt en tilltagande insigt uti skogens förnuftiga användande ga dock grundad anledning att hoppas, det åtminstone det första aft dessa hinder med tiden skall kunna undanrödjas, likasom alltmera omfattande afdikningar och myrodlingar böra kunna i betydlig grad förminska det senare. Oaktadt hushållningssällskapet städse haft all möda ospard för förbättrandet af boskapsskötseln, en näringsgren som länets klimatiska förhållanden göra för länets befolkning särdeles lämplig, kan densamma tyvärr dock icke sägas vara i framåtgående. I samma syfte verkar äfven den numerta vid egendomen Nordvik befiotliga landtbruksskolan, hvilken hittills ej haft att glädja sig åt synnerlig uppmuntran, ehuru eleverna der erhålla kostnadsfri föda och undervisning samt till en del äfven kläder. Antalet derifrån utexaminerade uppgår i medeltal till endast 5, utom under 1870, då ingen elev utexaminerats. Såsom väsentliga hinder för boskapsskötselns förkofran uppgifvas vara: befolkningena obenägenhet för införande af ädlare djurraser och ett bättre utfodringssätt samt den rådande fördomen att mängden men icke beskaffenheten af kreatur utgör en gradmätare på egarens välmåga. De höga forsellönerna, hvilka bonden anser för en af sina ymnigaste förvärfskällor, bidrega icke hellerlitet till ladugårdarnes törfall. Hästen skattas såsom bondens älsklingsdjur; af honom konsumeras den drygaste anparten af hötillgången, under det nötkreaturen få åtnöjas med halmen. Ej bittre står det till med den förut vigtiga binäringen väfnadsslöjden, hvilken är i så starkt aftagande, att det berömda Norrlandslärftet inom en ej aflägsen tid befaras komma att finnas endast i traditionen, ett desto beklagligare förhåljande då någon ny art — halmflätning och hofbeslagskonsten äro resultatlöst försökta — husslöjd icke synes vilja intaga den förstnämdas plats. Äfven trädgårdsskötseln, för hvilken länets naturbeskaffenhet ej heller torde väl egna sig, kan sägas tillhöra de okända näringarne. — Strömmingsfisket utgör fortfarande en vigtig näringsgren för kustbefolkningen, hvaremot törspörjes en allmän klagan öfver en allt ringare fångst af lax, sik m. m. i de större elfvarne, orsakad genom såväl ett oförståndigt fisksätt som den ständiga flottningen af timmer i vattendragen. Skogshushållning. Arealen af linets skogsbärande mark utgör 19,526,245 qv.-ref, deraf 697,028 qv.-ref utgöras af kronoparker och öfverloppsmarker, å hvilka under perioden afverkats 55,578 k.-fot skogseffekter för ett penningevärde af 49,686 rdr 84 öre; 553,863 qv.-ref för stockfångst 211 Lt a a a