Dagens Nyheter – 11 september 1872, sida 2

H. operan. Muraren. Å Vår moderna opera rör sig mestadels uti två ytterligheter: den tyska, med tragisk titel och komiskt innehåll, samt den populära Offenbachiaden, hvilken så begärligt slukas, såsom Mephistopheles profeterade: Stoft skall han äta, och med lust, Liksom min faster, den berömda ormen. På äro deremot de kompositörer som utan platthet förmått träffa den laudtliga folktonen, ehuru naturlifvets naivetet innebär ett mycket tacksamt musikaliskt stoff; men ännu färre äro de, hvilka förstått att med sanning och smak återgifva stadens folkton, som saknar det idylliska elementet. Attur förstädernas släpsamma arbetarlif, ur de munviga matronoraas konflikter draga poesiens guld titan att försköna Hy cot, det erfordrar en slagruta som måhända lott blef Auber gifven, och doo han visserligen icko glömde efter sig. Såvidt vi minnar, använde han den också blott en gång, men på oofterhärmligt sätt, och det skedda då kan komponerade Le Mavon. . Muraren och smeden iäro inga maskerade vicomter eller markiser och qvinnorna inga förklädda salongsdockor, de äro samt och synnerligen genuina typer från Faubourg St Antoine, troget representeranda åen natur som råder i en srbetareförstad. Naturbarnens hjertlighet lifvas af den pikantaste humör, i deras okonst lade tal ghistrar dock den esprit som den franske arbetaren ej sarnar mera än salongslejonet, och det hela genomdofttas af dönna eleganta toh som från Aubors penna var oskiljaktig och hvars vackra harmoni med det folkliga elementet är det beundransvärdaste hos denna mosik. pet helas devig är dok trö hiortade arbetar tondeb, som tillika utgör ett så vackert dramatiskt ledmotiv; men äfven sjelfva handtverksarbetet har han. klädt uti intagande melodier med de rytmiska hammarslagens obligat-ackompanjemang; ett motstycke till detta originella folkstycke är de imunviga damernas trätoduett, hvars qvickhet så väl förtienat sitt verldsrykte; det unga parets ömma duett och den öfvergifna makans snyfteqvädo gifva de finare pyanserna, och de glada folkkörerna bilda en passandeinfattning till det hela. Mindre tyckas haremsscenerna hafva intressorat tonsättaren, hvars genialitet ej igenkännes uti Leons och Irmat ärior. Pjesen är iasd rätta erkänd sågom i sin genre on af de bästa operalibretter som finnas. Ett fint drag är, att arbetaren räddar ädliogen utan att denne derför framstår i en ofördelaktigare dager: det är bådas själsadel gom utjemrar det konventione!la afståndet mellan dem och borttager alle stötande kanter. Men hvilken ond genius har förledt vederbörando att i den svenska öfversättningen bortklippa vissa dialogställen, hvilka, väl återgifna, äro af så lycklig effekt?) Så t. ex. råkar Mrinville G första akten) att högligen förnärms den nyvigda frun gencerm att titulera henne mamsgell. Ticns! Mademoisele! utbrister hon förtrytsamt, till stor förnöjelse för hennes man: Ah! ah! ahl cette chere Henriette! småskrattar han, hvarpå grefven skyndar att med fin courtoisie godtgöra sin förseelse. Dylika gmå drag äro nationella och borde återupptagas då de oriktigtvis uteslutits. Om Murarern skrider alltför stadigt och betänksamt öfver tiljan, så blir den ett komplett sorgspel. Det är dorför ett verkligt nöje att erkänna den raska och lifvade farten i dess senaste framställning: fru Strandbergs Honvriette är utmärkt såsom alltid; hennes tragikomiska snyfteqväde oöfverträffligt; hos fru Willmas och br Torsslow — do aristokratiska representanterna — finner man en viss nobless , och vaeker sång; något mera värma skulle dock måkända icke skada den förstnämda; hr Dahlgren är en oklanderlig och rätt lifvad Roger, nemligan ur härstädesg häfdvuonen synpunkt; den rätte Roger är let dock icke och kan ej heller vara det, emedan den rätta traditionen saknas. MHvarför utsänder man icke tid efter annav en instruktör eller regissör för att på ort och ställe studera och hitförflytta de rätta traditionerna? — Baptist är en af hr Uddmans tacksammaste roler, emedan han ej chargerar den; äfven hang stumma spel med mad. Bertrand är berömvärdt; sistnämde person är ock i frökon Agnes Jacobssons framställning högst underhållande; ett eller avnat litet öfvergrepp f(t. ex. de nog djupa knixarne) kunde jemkas; och om den nye Uspek, hr Håkansson, är endast godt att förmäla; endast något mera barskhet kunds han saklöst påkosto. W., B. . F) Detta är ock händelsen med åtskilliga scener i Oberon. — ——— ——-? -2 22 — .00000000mmmmmmFF TC