Dagens Nyheter – 11 september 1872, sida 1

klangfulla, på en gång saktmodiga och illvilliga röst. Om han icke var på vårt kontor, hvar var han då? Det bör vara ganska simpelt, tycker jag, att svara på denna fråga. — Ja, den skall också bli ögonblickligen besvarad, yttrade Serafen ifrigt och med tillförsigt. Cecil, säg nu, icke för att öfvertyga mig — ty det behöfs ej — utan för att bli qvitt den der karlen, hvar var ni på aftonen den 15:de? — Den 15:de! — Hvar var ni? fortfor hans vän. Var ri i kyrkan eller på klubben? Kanske mi dinerade hos någon bekant? Hos hvem? Hvar? Det måste finnas tusen sätt för er att åter kalla i minnet den degens häxdelser... Cecil stod stum, han sammanbet tänderna, ty han kunde icke tala: en qvinnas goda rykte berodde af hans tystnad. — Kan ni inte erinra er? fortfor Serafen i bedjande ton. Ni skall tänka efter . . . ni måste tänka efter. Cecil såg länge än på sin vän än på sin anklagare, utan att nedslå ögonen. Han hade lika svårt för att tala gom om hans tunga i en hast blifvit förlamad; han var bunden af sitt hedersord... — För Guds skull, Bertie, se inte så der på mig! Tala, hvar var ni? — Det kan jag ej säga er; men jag var icke på det ställe, som han uppgifvit. Orden vittnado om beslutsamhet och lugn;