Dagens Nyheter – 11 september 1872, sida 1

-—a Tv ee Men Bertie beherrskade gig; den hopplösa tystnaden fortfor. Serafen såg på honom med en min af ångest och fasa; han kunde knappt tro sina egna sinnen. Hans käraste vän stod stum, då det gällde att vederlägga en beskyllning af det svartaste slag — han stod maktlös och handfallen inför en lumpen judisk procentare! — Bortie! För Guds skull tala! ropade han; hvarför står ni der och tiger? Ni har väl hört, ni har väl riktigt hört, hvad denne belackare säger? Inser ni fullt klart, hvilken nedrighet era fiender vilja öfverbevisa er om? Säg då någonting, jag besvär er derom. Jag skall hämnas på denne skurk, om ni ej sjelf gör det. Serafen hade väntat, att Cecil skulle bli lika ursinnig som han sjelf var och i sin harm låta juden dyrt umgälla sitt nedriga beteende. Men då så icke skedde, intogs han af en qvalfull oro och bäfvade, ehuru han i sjelfva verket var så fast öfvertygad om gin väns oskuld, att han skulle ha velat med sitt lif gå i borgen derför. Det märktes, att en djup förtviflan bemäktigat sig Cecil, oaktadt han försökte synas lugn; dock var det med en min af stolthet han ändtligen svarade: — Jag är oskyldig. Serafen fattade hans båda händer med värma och förtjusning innan dessa ord voro till fullo uttalade. UNDER SKILDA FANOR. 19.