Dagens Nyheter – 10 september 1872, sida 2

-—-— An Bara ni nu är säker, Bertie, riktigt säker på att jag icke har satt den ringaste tro till denne föraktlige baktalare? Ni känner mig ju, Bertie; ni vet att jag ej skulle kunna en enda sekund tvifla på er heder? Detta orediga tal strömmade öfver hans läppar med utomordentlig bastighet; han hade aldrig känt sig så upprörd i hela sin lefnad. Också skulle hans ord hå varit fullkomligt obegripliga för hvar och en som icke förut visste, hvarom de handlade. Och dock frågade ej Cecil hvad han menade. Hans ansigte uttryckte ingen öfverraskning. I hans blick röjde sig fortfarande samma besynnerliga sinnestillstånd, som genast vid hans ankomst slegit Rock med häpnad. Han teg ännu och syntes icke heller ämna tala. Serafen blef härigenom blott änru mera uppskakad och fortfor ifrigt: — Fördömda händelse! ... Cecil, kan ni då inte höra mig? En ekurk har mot er framkastat den svartaste beskyllning; han har djerfts påbörda er en vanärande handling och förtjenar således att skjutas såsom vore han en falsk, ilsken hund. Han tvingar mig att stå inför er, såsom vore jag er anklagare, säsom tviflade jag på er redbarhet... Så förhåller det sig dock ej. Jag skickade efter er, för att ni måtte fåse den elämdige belackaren och komma i tillfälle att, med min hjelp, befordra honom till det straff, han enligt lag