Dagens Nyheter – 10 september 1872, sida 1

— 140 Markisen ringde; hans betjent skyndade att infinna sig. — Gå till Stephanie-parken och sök upp herr Cecil, skynda dig så mycket du kan och säg till honom; att han, hvarhelst han må befinna sig och hvad än må upptaga hans tid, genast kommer till mig. Han träffar mig här. Betjenten bugade sig och gick sin väg. En fullkomlig tystnad inträdde härefter. Serafen stod med ryggen lutad mot eldstaden, uppmärksamt aktgifvande på hvarje rörelse af juden och lyssnande, för att redan på afstånd höra då Cecil nalkades. Minuterna förgingo, Serafens otålighet stegrades alltmera. Dörren öppnades hastigt, och han spratt till; det var blott en domestik som kom för att tända ljusen i armstakarne och kandelabrarne. Det starka ljusskenet föll på den lilla, mörka juden, som förblef helt orörlig i sin vrå, och på den väntande gardesofficerens öppna, stolta panna gamt höga, manliga gestalt. I nästå ögonblick voro de åter ensamma; Tiden förflöt långsamt; icke ett ord vexlades mellan de båda männen. För hvar fjerdedels timme hördes klockan slå; det var det enda ljud som lät sig förnimmas i detta rum.