Dagens Nyheter – 7 september 1872, sida 2

240 rätt att fordra, det är att skinna honom, säger jäg. Och han sväljde härefter ett helt gles konjak. Den innerliga belåtenheten var försvunnen för ena stund; han kände sig förbittrad öfver något som han icke kunde förklara för sig sjelf, men hvilket egentligen bestod i hans fiendes öfverlägsenhet på karakterens vägnar, en egenskap som han, med all sin ifvor att hämnas, icke kunde taga ifrån honom. Juden skrattade. — Ett sänt barn ni är, stora, tjocka Ben Davis! Hvad behöfser ni bry er om, bur han sev ut, när Di segrat öfver houom och bar fickan full af pengar? Walesaren morrade som en bandhurd, den der förgäfves söker att nå ett bon, som man lagt i hans rärhet. — Gulingarne öro inte en fjerdedel rå myeket värda för mig som det skulle vara att det syntes på honom att han blifvit qväst, sade han. För resten skall Willon ha två tusen, och han förtjonar inte ett öre, den narren. Han beströk betslet så öfverflödigt, att det vore bra besynnerligt, om inte Jockey-klubben skulle vädra upp, huru allt gätt till... — Ingen fara, svarade juden lugnt. Do må taga hvilka åtgärder de behaga; till grunden komme de ändå ej att gå med saken, Den der Wilon är inte så dum; han skall nog veta att hålla munnen på sig . ... De kuuna således iogenting bevisg. Och säkert