Dagens Nyheter – 7 september 1872, sida 1

MU gammal ost. Det torde komma att dröja länge, innan han nästa gång kör ut hederligt folk från vädjobanan. Men det är hin ändå, hvad man har svårt för att qväsa sådana der herrar. Man kan göra dem mycket ondt, men de förstå så väl att dölja både skadan och förtreten. Ni får dem inte att gifva sig, om de också blifvit dödligt sårade; och just detta är förbannadt dumt, tycker jag. — Nå, men hvad gör det er, om ni bara vet med er sjelf att ni har gjort dem mycket ondt? anmärkte den mera filosofiske juden. — Äh, begriper ni inte, att det är att bli lurad, skinnad af dem? återtog walesaren, ilsken midt i sitt segerjubel. Det är ett full. komligt skinneri. Om jag gör kål på en sprätt, om jag steker honom vid sakta eld, så är det väl ändå i herrans namn bra hårdt, om sjelfva kryddan på anrättningen, som skall gifva den en fin smak, beröfvas mig. Jag vill se honom spjerra emot, krypa för mig... men se — hin må ta honom och alla hans gelikar! — det är just det gunstig herrn vackert låter bli. Ni må sticka dessa fördömda s. k. gentlemän med synålar, huru mycket ni behagar, sedan ni väl fått dem i er makt; de skola le och låtsas, som om de tyckte det vara roligt. Ni må slå ihjäl dem, och när da ligga kalla som stenar vid era fötter; skall uttrycket i. deras stelnade drag vara sådant som om de icke hade fått något stryk alls. Sådant är att beröfva sin nästa hvad han har