Dagens Nyheter – 6 september 1872, sida 1

— Ah! utbrast hon, suckande djupt och betraktade honom medlidsamt. Och hon tillade efter en liten stund: — Jag hörde, den ryske herren påstå att ni var ruinerad. Är det sanmt också? — Ja, kära barn. Lilla drottningen satt tyst bredvid honom; med all sin medfödda stolthet hade hon ett godt hjerta, och hon var derför mycket bedröfvad. Ehuru blott ett barn, insåg hon, tack vare sitt utmärkta förstånd, att hans olycka måste vara mycket stor, om hon också ej förmådde mäta hela vidden af densamma. Då han ändtligen såg på henne, blef han till sin förvåning varse, att hennes ögon voro fyllda med tårar. — Hvarför, min vän, tänker pi så mycket på den här saken? Huru kom ni att uppsöka mig här? Hon förde sitt lilla ansigte helt nära intill hans, och blickande honom rakt iögonon, sade hon i bedjande ton: — Jag kom... jag kom — blif inte ond på mig — derför att jag hörde alla menniskor säga, att ni inte hade några penningar, och för det att... jag vill att ni skall taga mina. 8e här, tag dem nu. Det är blott guldslantar, och jag rår om dem erjelf, jag rår riktigt om dem. Pappa ger mig pengar, som jag får använda huru jag vill. Tag dem nu, gör det, jag ber er! Lilla drottningen rodnade djupt, ty hos