Dagens Nyheter – 5 september 1872, sida 1

ra a Rand framåt, han ansträngde sig till det yttersta — ty hans viljekrafv hade giftet ej förmått förlama — men han var icke längre herre öfver Bina egna lemmar; han hörde och kände, huru medtäflarne kommo honom allt närmare, huru de passeråde honom; dock arbetade han fortfarande, han ville icke svika sin älskade husbonde; och säkerligen skulle han dött på stället, om icke Bertie i tid låtit honom stanna. Vår gardes-officer svingade sig helt lägn ur sadeln och yttrade med låg röst till några i närheten stående bekanta, som genom ord och åtbörder uttryckte sin förundran och ledsnad öfver Skogskungens nederlag: — Någonting fattas min häst. Han kan ej längre: styra benen; en veterinärläkare måste rådfrågas. Om han fått springa några alnar till, stulle han ha stupat. Och dessa ord uttalades så obeskrifligt; saktmodigt; icke med en enda min förrådde han den grämelse, som annars är helt naturlig efter ett så misslyckadt uppträdande. En enda minut hadö nu förflutit sedan kapp löpningen började, och — hvad hade han icke på denna minut förlorat! : Han drog sig tillbaka bland åskådarne, under det att täflingen fortsattes mellan dem, hvilkas hästar icke blifvit förgiftade; och vanrg damernas pris af det franska stoet VEtoile.