Dagens Nyheter – 4 september 1872, sida 2

NikolaiFrederik Severin-Grundtvig. I Telegrafen bragte i går underrättelsen att förl. måndagsafton Danmark förlorat denne son, hvilken på dess andliga utveckling utöfvat ett stort inSytande. Grundtvig var prestman och född på Sjeelland den 8 september 1783. I föräldrahuset insöp han redan som litet barn den starka gammalluterska anda som genom hela lifvet oförsvagad hos honom fortlefde. Vid nionde året kom han till Jutland och efter 6 år sattes han i Aarhuus skola. På lediga stunder voro nordiska sagor hans käraste läsning; de lade grund till den kärlek för det nordiska elementets bevarande, som sedermera varit en bland de verksammaste driffjedrarne i all hans verksamhet. Vid detta århundrades början blef han student i Köpenhamn; tre år derefter tog han sin teologie examen. Han lefde ett stilla, kontemplativt lif, hvarur tre stora händelser väckte honom: siaget på Köpenhamns redd, naturfilosofen Steffens föreläsningar och utgifvandet af Oehlenschlägers första poetiska samling. Lägg härtill flitigt studium af de isländska häfderna och man skall finna naturligt att en så djupt lidelsefull själ icke kunde blifva annat än för alltid fattad af idken om ett återfödande af den gammalnordiska anden. Grundtvigs första arbete, som väckte någon uppmärksamhet: Nordens mytologi och CUppträden ur Nordens kämpalif, voro redan uttryck af den lifsåskådningen att ett folk icke kan med lefvande kraft fullfölja sin uppgift utan att dess anda, dess egendomliga lifskraft är öfver det och verkar i det. Det var då ett underligt tal för de allra flesta — och blir det måhända åter. Emellertid har det bidragit att sätta många goda krafter i verksamhet, och talrika amhängare af hans lära samlade sig snart omkring honom. Han lät prestviga sig 1811 och höll sin första predikan i sin faders kyrka. Den var en trons gnista, hvarmed han upptände en eldsvåda inom kyrkan. Han angrep såväl handtverkspresterne som rationalisterna. Hufvudstadens predikanter skaffade honom en konsistoriell skrapa, grundad på ett ur luften taget skäl, och han fick ej mer någon presterlig mission sedan hans fader dött, utan måste nöja sig med att gratis hålla predikningar i Frederiksbergs kyrka. För öfrigt lefde han, under ea fitig författareverksamhet på det historiska området, nära nog ett eremitlif. Det var ett hårdt, arbetsamt lf. På tjugu år visste han knappt hvad det ville säga att ligga i en säng. Han arbetade natten igenora. Mot morgonen skrufyade han ned sin lamna, lutade sig tillbaka i soffan och tog en kort hvyila. Så hann har från 1813 till 1821 att skrifva och utgifva 26 särskilda arbeten, Han blef utnämd till kyrkoherde i Prestö ) och derifrån förflyttad såsom kaplan till Vor Frelsers Kirke på Kristianshavn. Härifrån förde ban sin ryktbara strid mot Clausen för kyrkan enligt den ortodoxa (påfviska) uppfattningen; hans derunder gjorda anfall mot Clausen ådrog honom en bötfällning och ställande under censur. Dessförinnan hade han afsagt sig sitt embete. Från den processen och från förföljelsen utgick stiftandet af den första fria församling i Danmark, och som fri predikant för fria åhörareX, men utan annan presterlig förrättning, fungerade han i 18 år i Fredriks tyska kyrka på Kristianshavn. Representant under 8 riksdagar, verkade han för framåtskridandet, och på skandinaviska möten har han dityrambiskt talat för Nordens förening. Så blef han utnämnd till predikant vid Vartou kyrka i Köpenhamn. 1846 öppnade han den första folkhögskola i Danmark och väldigt har han medverkat till utbredande af sådana anstalter. 1860 fick han biskopsvärdighet. Sedan dess har Danmark mer än en gång firat honom såsom en af sina värdigaste söner. Under de senaste åren har åldringen mindre märkbart ingripit i utvecklingens och händelsernas gång, men alljemnt har han för de med honom liktänkande stått såsom mästaren.