Dagens Nyheter – 4 september 1872, sida 2

Lifvet i Stockholms skärgård. Bref till Dagens Nyheter. För dan som reser yttre vägen, genom Stock holms skärgård, upp till hufvudstaden, visar sig en natur som är allt annat än tilldragande; enformiga klippor bevuxnaa med furuskog eller ock totalt sterila. Skulle man upptäcka en och annan klyfta i borgen med några löfträd på en frisk gräsmatta, så äro dessa tecken löften som ej svika; ty har man passerat den branta ödsliga stranden skall man snart finna leende ängar, feta åkrar samt dungar af hasselbuskar och ek, kanske också, om ön är stor, en liten insjö med vasskanter. Dessa oaser hafva på genare tider blifvit ett kärt tillhåll för fridälskande Stockholmare, och fiskrarne äro vane att afstå sin manbyggnad för en ringa summa under det de sjelfve herbergera sig på höskullen om nätterna och i slöjdstugan om dagarne, itall nemligen gården är någorlunda betydlig. En mil öster ut till hafs ligger den vackra xtXöp, bekant för sin skönhet. Här finnes vilda och branta klippstränder med måsar och strandvräkta likhvita träbråtar till staffage; här finnas dalsänkningar med parknatur; kungliga ekar åtföljda af förnäma prydliga hasselbuskar på gräsmatta; här firnes vassvikar med Mälarstämning, ståndkrokar och andkullar; här finnes moar med hjortron och odontufvor samt albuskar med orrar uti; allt detta inom en ö som ej är l mil lång. Det är trån denna ö såsom utgångspunkt, bre!skrifvaren gjort sina rekognosceringar i trakten. Skärgårdsbon utmärker sig framför landtbonden genom sitt fria, sjelfständiga väsen, hvilket snart faller i ögonen och gör ett godt intryck. Detta väsende härrörer dels af hans friska, äfventyrliga lefnadssätt, dels deraf att han mestadels är sjelfegande eller arrendator och icke statkarl, dels af umgänget under somrarne med stadsbor. Utrikespolitiken är honom icko främmande, åtminstone i hufvuddragen, och de inre förhållandena egnar han rätt myc: ken uppmärksamhet — naturligtvis mest sådana frågor som beröra honom sjelf på ett eller annat obehagligt sätt. I följd sf tron på sin egen kraft, hvilken han lärt pröfva i kampen med arffienden och vännen: hafvet, är han ytterst känslig mot förtryck, det må vara lagligt eller olagligt, och är ej sen att smälla till, om det ock vore mot lagen sjelf eller hennes uniformerade -målsman. Klimatet i skärgården är särdeles behagligt. Våren kommer visserligen sent i följd af drifisarne, men har han en gång kommit och är hafvet väl uppvärmdt, bibehålles en jomp temperatur hela eftersommaren, och hösten dröjer att infinna sig, Frostnätter äro sällsynta och skördarne slå sällan fel. På de flesta större öar är landtbruket och icke fisket hufvudnäriog. Först ute i hafsbrynet på kobbarne träffar man den egentlige fiskaren. Han bor i en dålig koja, lider ofta sf vattenbrist, är under vintermånaderna ofta instängd samt lefver ett ytterst slumpaktigt lif. Ty för sitt uppehälles skull måste han om qvällen ge hela sin förraögenhet i insats för att om morgonen utfå en högst osäker vinst. Fan kastar nemligen uti hafvet allt hvad han eger: de dyrbara fiskredskapen, hvilka han köpt för besparingarne under sin ungdoms arbete säsom dräng. Växer nu storm upp under natten, kan han vara utfattig morgonen derpå. Vid sådana olyckor är det som skärgårdsbonsg vackra hjelpsamhet visar sig, i det de kiingboende hafva för sed att åter hjelpa den olycklige på fötterna. I en liten ökstock ger han sig ut på öppna hafvet, dock aldrig i svårt väder, ty han är ytterst försigtig cch sällan sker olycka genom öfverdåd; men kommer vädret, så hjelper han sig fram genom sin rådighet och sin list. Konservativ som alla öbor, aflägger han sällan traditionella bruk. Så till exempel begagnar han än i dag vid strömmingsfisket sin skötbåt med ett råsegel, ytterst farligt, det vet han, ty slår: vinden genom oförsigtighet mot seglet, går båten omkull och enda pre servativet är att fälla ned seglet, hvilket sällan är möjligt att hinna med innan olyckan är skedd. Vidare måste han vid hvarje vändning, vare sig på kryss eller för förlig, ta ned seglet och lägga det på andra bogen. rorna litar han mest på och har större förtroende till sin starka arm än till seglen. . På mindre båtar ser man ho: nom ofta ro under det att ett loggertsegol är hissadt som hjelp. Fock brukar han sällan, tv han ror fortare mot vinden än han krys3sar, På senare tider har stor aro yppat sig blanc skärgårdsboarne angående vissa nyheters inför rande i fiskeristadgan. Hvem som har rät är svårt att afgöra. Fiskeri-intendenten — på hanom skvllar man — har nemligen totalt för