Dagens Nyheter – 4 september 1872, sida 1

— Nej, gör inte någon sådan galenskap, sade hon... Men hvarför ber jag er låta bli; jag känner er tillräckligt för att veta att ni ej kastar er i floden, huru inbjudande dess böljor än må synas er. Personer med ert lynne begå inga sjelfmord. — I alla händelser är litet gift, som man intager hemma, ett bättre och noblare medel att bli af med lifvet än det som valdes af ert ideal — mannen i Seinen, yttrade Cecil, under det han åter inom sig gjorde samma fråga som vid Richmond: Månne hon skulle sörja mig?4 — Må era synder varda er förlåtna! ropade lord Chesterfield, när han och Serafen intunno sig vid det bord i Stephanie-trädgården, der Cecil och hans vän Wentworth åto frukost på morgonen den dag då kapplöpningen skulle ega rum. Hvad ser jag? Jo, likörer och tryffel och ailt annat otyg under solen! ... Min kära Beauty, kall biff och ingenting att dricka, sådan skall er frukost vara. Har ni då intet samvete i behåll? — Jag har aldrig haft den ringaste grand af den sorten, min gosse, så långt jag kan minnas tillbaka, urskuldade sig Bertie. Det borde ni bäst veta. — Och ni har druckit kaffe på sängen, det vill jag svära på? fortsatte den andre korsförhöret. — Nå, hvad skulle det betyda? Tror ni väl att Cecils skicklighet kan: förminskas