Dagens Nyheter – 24 augusti 1872, sida 2

rande (här maskindirektörerna) ega i sin makt att uppdrifva tjenstgöringen till ett formligt straffarbete. Vi vilja härmed icke hafva sagt, att det varit befälets mening att genom åläggande af en öfver höfvan utsträckt tjenstgöring CqväsaX en eller annan för vederbörande misshaglig person, utan får väl förhållandet tillskrifvas den omständig heten att brr maskinlirektörer ej sjelfve passerat graderna och sålunda ej kunna ha begrepp om, hvad det vill gäga att vara tjenstgörande lokomotivförare. Denna okunnighet är dock oförlåtlig, och åläggandet af den öfverdrifvet stränga tjenstgöringen framstår såsom så mycket mera barbariskt, då man vet att en autoritet, professor C. B. Mesterton i Upsala, afgifvit ett officielt yttrande, i.ghvilket han förklarat sig anse, att lokomefivförare och eldare med nuvarande tjenstgöring i allmänhet endast i 10 å 15 år kunna bibehålla full arbetsförhet, och hvilket uttalande icke kan vara vederbörande obekant, enär det åtföljde förra årets lokomotivföraremötes till trafikstyrelsen ingifna skrift. Man må ej undra på att, med den nedslående utsigten för ögonen att om några år vara odugliga till tjenstgöring, d. v. 8. satta på bar backe med en sjuklig kropp, lokomotivförare och eldare genom sina deputerade vid andra mötet än en gång hos styrelsen gjort anspråk på en mera moderes rad tjenstgöring än den, som är och varit rådande. Vi föreställa oss att detta mötets yrkande icke gerna kan annat än leda till dermed åsyftadt resultat, såsom både ur billighetens och humanitetens synpunkt fullt berättigadt. Den tredje fråga, mötet benandlade, var inqvarteringspengarnes utgående lika på samtliga distrikten4. Äfven härom gjordes af förra mötet framställning, men svaret blef att kungl. aflöningsreglementet bestämmer inqvarteringsersättningen i 1:a, 2:a och 3:e distriktet att utgå med 20, men i 4:e distriktet med 15 proc. Nu har det emellertid, detta kungl. aflöningsreglomente till trots, visat sig att det icke är i någon mån billigare att lefva i 4:e än i de andra distrikten. Äro än hyrorna på något ställe billigare, uppväges detta till fullo af lifsförnödenheternas dyrhet; på flera ställen finnas knappats sådana att få, och hvad som finnes är dyrt och dåligt. Dessa förhållanden beklagas och kunna intygas af distriktets lokomotivpergsonal. Nu är frågan: bör ett missförhållande, som är fullkomligt konstateradt, få fortfara eller bör det icke? Vi lemna det kungl. aflöningsreglementet alldeles å sido, då det härpå icke lemnar tillfredsställande svar, och hänskjuta frågan till trafikstyrelsens bepröfvande. Är någon del af reglementet olämplig, bör väl i densamma sökas ändring; genom hvems initiativ: lokomotivförarnes eller trafikstyrelsens? Andra lokomotivföraremötet inskränkte sig till nu refererade tre yrkanden, hvilka utförligt motiveras i en till trafikstyrelsen den 3 dennes ingifven skrift, på hvilken deputerade utbedt sig styrelsens snara svar. Vi hafva sökt inhemta så noggranna och omfattande upplysningar som möjligt i fråga om lokomotivpersonalens ställning, och de slutsatser vi af dessa upplysningar kunnat draga, äro sådane att det knappt synes vara möjligt annat än att motse så pass mycket tillmötesgående från trafikstyrelsens sida att grundorsakerna till det missnöje och den misstämning, som nu allmänt äro rådande bland personalen och som vid två särskilda tillfällen så tydligt gifvit sig tillkänna, måtte aflägsnas och undanrödjas. Följden af ett fortsatt, hallstarrigt qvarhållande vid det gamla blifver att lokomotivförarekåren småningom komrer att nedsjunka från den verkligen aktningsvärda ståndpunkt, densamma nu uti intellektuelt och andra afseenden intager, och att dess medlemmar skola alltmera antaga karakteren af lefvande maskiner, eller rätt och slätt kuskar. Skulle det, mot förmodan, vara trafikstyrelsens önskan att genom sitt behandlingssätt fördrifva eller undertrycka det intelligenta element, som nu inom kåren finnes, till dess och allmänhetens fromma då få vi nå all