Dagens Nyheter – 22 augusti 1872, sida 2

bärn, hade Han sedan aldrig glömt sitt löfte till den döende modren. Ett moln lägrade sig på grefvens paina, då han såg sin andra son utträda på balkongen. Bertie var i denna stund alltför mycket lik den Kkavalleri-officer, som grefven sista gängen sett en afton vid Medelhafvets strand. Ofåcern hade nu varit död i tjuguåtta år; men det af julousien födda hatet var ännu icke dödt. Cecil tog af sig sin jagtmössa och helsade artigt, ehuru som alltid med en viss vårdslöshet, på den gamle. Han kallade aldrig sin fader med något annat namn än Royal, sällan såg han honom och sällan frågade ban hotom till råds. Han brydde sig öfverhöufvud icke alls om hvad gubben tänkte eller ellör tyckte. Likväl funnos hos horom alltför mycken taxt och medfödd kärsla för det passande, för att han skulle kunna, i likhet med så många andra fashionabla unga män, visa missaktriag mot ålderdomen. — Ni har skickst efter mig? sade han, i det han tög cigaretten ur munnen. — Nej, min herre, svarade den åldrige lordeni tvär ton. Jåg skickade bud på er broder. De nöten kunna nu öj längre uträtta ett ärende Tiktigt. i —Jå, ni BRUNE j KS giffit oss så lika namn; deraf föranledas ofta misstag, yttrade Bertie. — Det är inte jag utan er moder som gif