Dagens Nyheter – 21 augusti 1872, sida 2

Båtsmannen N. Hög förekallades, och intygade, af tre afhörda vittnen, det ena att Hög trampat sönder lådorna till en från vaktkontoret af våldsverkarne utburen pulpet, det andra att han deltagit i stenkastningen och det tredje vittnet, som å honom verkställt häktningen vid slutet af uppträdet, att han vid visitationen innehaft två tomma halfbuteljer, för hvilkas åtkomst han ej förmått redogöra, men som han sannolikt tillgripit från vaktkontoret. Angående gardisten vid andra lifgardet H. Forsberg befanns att, efter all anledning, något misstag vid hans häktning blifvit begänget, hvarför han tills vidare blef ställd på fri fot. Trumpetaren vid Svea artilleriregemente C. Askelöf erkände, utan att något vittne behöfde höras, att han mot vaktkontoret kastat en sten samt derefter af en äldre kamrat förhindrats att vidare deltaga i oordningarne. Sedan vi nu i korthet redogjort för hvad, enligt afhörda vittnens berättelser, ligger det häktade manskapet af garnis msregementena till last, få vi tillägga att, med undantag af trumpetaren Askelöf, ingen at de öfriga tilltalade fann för godt att erkänna sin delaktighet i våldsbragderna. Lyckligtvis voro dock vittnesmålen så öfverensstämmande och bevisande, att man ej gerna kan frukta, det någon af de tredskande undgår sitt väl förtjenta straff. Efter det de ofvannämde personerna blifvit öfverlemnade till vederbörande kompaniombud för att instundande lördag för fortsatt ransakning åter inställas, vidtog förhöret med de tio häktade civila personerna. Skräddarelärlingen J. Olsson, hvilken först hördes, erkände sig hafva kastat två stenar mot vaktkontoret och resolverade polismästaren att målet, i hvad det rörde honom, skulle till rådhusrätten remitteras, Arbetskarlen C. G. Örn sökte förneka sin brottslighet, men fyra vittnen intygade att ra, som redan från första början, på krogen vid Långa gatan, ileltagit i den ofta omtalade lifgardigtens befriande, var en af de första, som med våll sökte intränga å vaktkontoret och derjemte bland de ifrigaste att deltaga istenkastningen. Äfven mälet, hvad honom angick, hänvisades till fortsatt behandling inför domstol. Angående stenhuggaren J, G. Falk, som äfven envist förnekade all delaktighet i de begångna våldsamheterna, hördes fyra vittnen, af hvilka trenne hade sett honom kasta en mängd stenar och under hela aftonen deltaga i oordningarne, Saken rörande honom reraitterades. Smedsarbetaren E. T. Ryning sade sig ha varit med sågom åskådare en liten stund, men nekade för öfrig delaktighet. Af tre vittnen förklarade ett sig ha sett don tilltalade kasta minst 50 stenar genom fönstren. till kontoret och öfriga lägenheter och de båda andra vittnena intygade att han både plockat och ksstat stenar. Målet hänvisades till domstol. Arbetskarlen Anders Lindström öfverbevisades, mot sitt förnekande, genom tre vittnen att hafva ifrigt deltagit i etenkastningen och högljudt oppmanat andra att följa hans exempel. Åfven målet, i hvad det rörde Lindström, remitterades. Handtlangaren C. G. Andersson, som i likhet med de öfrige betygade sin oskuld, fick ej mindre än fem vittnen emot sig, som förklarade sig ha sett honom med en fönster båge slå mot yttre dörrarne till kontoret och någon stund derefter kasta en mängd stenar in genom fönstren, Målet angående honom remitterades äfven till rådhusrätten, Drängen C. J. G. Grip och matrosen G. Westerlund blefro ställda på fri fot. De senast häktade, smedsarbetaren A. Norgren och arbetskarlen J. Andersson Sjösten hördes derefter och förekommo mot dem så många och bestämda vittnesmål, att äfven de ras sak för fortsatt handläggning remitterades Hill rådhusrätten, De tilltalade återfördes i äktet. En faerie. Hustru Apelbom, boende i huset nr 29 Norrtullsgatan, hade i söndags eftermiddag kl. mellan 4 och 5 i berusadt tillstånd öfverfallit stenhuggaren Samuelson och slagit honom i hufvudet med en butelj, så att buteljen gått sönder och