Dagens Nyheter – 21 augusti 1872, sida 2

wu—JA — sorg med sig och lefde glad och nöjd, så länge nöden icke alltför hårdt klappade på hans dörr. Lukulliska middagar i sällskap med herrar och damer, tillhörande den engelska hufvadstadens finaste societet, jagtpartier, kappridter, eupåer, baler, spektakler, en och annan dyr älskarinna, vald bland demi-mondens grädda — se der hvad som upptog hans tid och kom honom att förgäta att han var — fattig karl. Familjen Royallieus stamgods, som var en bland de minst inbringande af alla den engelska högaristokratiens domäner, kunde svårligen : underhålla sina söner, hvilka lefde på en mycket hög fot. Hvad den gamle grefven favn sig kunna afstå blef i följd af partiskhet å hans sida hufvudsakligen fördeladt mellan den äldste sonen, en legationssekreterare i den förtjusande staden Wien, och den yngste, Berkeley, så att Bertie, om han en gång kommit sig för med att undersöka sin verkliga ställning, ovilkorligen skulle ha måst medgifva att den var, minst sagdt, betänklig; men han gjorde aldrig dette, åtminrsione aldrig i grund. Ibland tvangs han visserligen att tänka en smula på sina affärer, när förfaliodegen för någon större skuld inträffade och judarne visade sig ytterligt omedgörliga ; men dessa tillfällen åf penninggående och blifvit lika hastigt glömda.