Dagens Nyheter – 21 augusti 1872, sida 2

Nya Dagligt Allehandas förskräckliga vrede emot oss för det vi meddelat svenska läsare huru en af vår tids utmärktaste statsmän och rättslärde bedömt Gustaf III:s statskupp den 19 augusti 1772 skall icke hindra oss att yttra ännu några ord i frågan. Det är icke något som förbjuder oss erkänna att vi anse den engelska statsmannens omdöme strängt i orden, ehuru icke orättmätigt. Att hyckla med eder och försäkringar är alltid afskyvärdt. Vi skulle aldrig hafva tänkt på att återgifva lord Broughams ord, om ej den lilla klicken resktionärer i Nya Dagligt Allehanda först hade uppstämt sina lofsånger uti en alldeles motsatt tonart. Skuggor och dagrar finnas öfverallt, och de förra såväl som de senare böra af den partifrie minnestecknaren troget återgifvas. Hade Nya Dagligt Allehanda varit mindre superlativt i sin lofsång, skulle vi yttrat oss fogligare om den med så mycken falskhet utförda statskuppen. Ett gillande kan ingen rätttänkande egna den. En handlings värde måste äfven bedömas efter de frukter den frambringat. Om än Gustaf III med sitt statsstreck verkligen hade afvärjt vådor, hvilka, när allt kommer omkring, endast funnos till på papperet och i inbillningen, grundlade khan dock genom samma handling ännu svårare faror; ty aldrig har vårt fädernesland förts med större steg sin undergång till mötes, och aldrig var det närmare branten af sitt fall än just genom den envåldsmakt Gustaf III tillvällade sig och sin efterträdare, och hvilken makt begge visade sig fullkomligt ovärdiga att ega. Det är skäl att ihågkomma äfven denna sida af den historiska tilldragelsen, och det var endast för att motsäga det ensidiga jubileum, som i det konservativa lägret tillämnades, vi framhöllo hvad jubilisterna icke velat se. Dagligt Allehandas utbrott af Xstille Wuth mot Dagens Nyheter ha vi besvarat i samma språk, hvari det var hållet, enär ett sådant syntes vara lättast begripligt för Dagligt Allehanda. Den värda tidningen förnekar sanningen af våra tillvitelser emot densamma, att hafva varit kommissionär åt än det ena, än det andra intresset. Detta förnekande hjelper icke. Blanl medlemmar af Stockholms börs, bland finansmän, bland fabrikanter, bland ifrarne för norra stambanan, bland läsare (t. ex. inom Evang. Fosterlandsstiftelsen) och bland ledamöter af landtmannapartiet finnas inalles hundratals män som af egen erfarenhet kunna uppgifva, och hafva uppgifvit, priset på den publicistiska varar,