Dagens Nyheter – 20 augusti 1872, sida 2

förarne. Första loxomotivföraremötet. FTatlRdtlylGiocn UC IUKUMULYBland s. k. betjente? vid statens jernvägar finns det ingen klass, på hvilken hvilar ett större ansvar, ingen, som har en för helsan mera skadlig tjenstgöring än lokomotivförarnes. Den minsta försumlighet eller ouppmärksamhet hos lokomotivföraren kan medföra de sorgligaste följder: förlust af lif och egendom; och det skenbart obetydligaste tjenstefel af honom bestraffas också med en stränghet, som man mången gång känner sig frestad att kalla hårdhet. TLokomotivföraren är den förste (och ofta den ende, derpå har man sett exempel) som tages för hufvudet och straffas då något missöde eller någon olycka inträffar. Vi skulle till belysande häraf kunna anföra exempel på attlokomotivförare straffats med suspension för det han i mörkret, på för honom okänd väg, sönderkört grindar, som en försumlig banvakt underlåtit att öppna, under det banvakten straffats med att — icke längre få tjenstgöra vid den vägeller broöfvergång, der han gjorde sig saker till försumligheten. Lokomotivföraren är syndabock för allt och alla — för makliga stationsinspektorer såväl som för försumliga banvakter och icke påpassliga vexlare. En i sanning föga afundsvärd ställning! Dertill kommer, som sagdt, att tjenstgöringen är af den beskaffenhet att, enligt hvad erfarenheten här och annorstädes gifvit vid handen, äfven de kraftigaste naturer icke kunna fortfara dermed längre än högst 20 år, samt att lokomotivförare i medeltal ej lefva längre än till uppnådda 45 år. Hvilket inflytande vårt lands. klimat utöfvar på. dessa förhållanden torde icke behöfva påpekas; de måste naturligtvis i ett land med sådana vintrar som våra. blifva ännu ofördelaktigare. Man skulle tro att betjente, som hafva en så beskaffad tjenstgöring som lokomotivförarne, åtminstone åtnjöte .den lindringen att tjenstgöringen något. modererades, om ej för annat, så för att trafikstyrelsen längre måtte få behålla och draga nytta af den mängd i sitt yrke skickliga och pålitliga lokomotivförare, som uppammats vid jernvägarne; men så är ingalunda fallet — tvärtom. På sina ställen skola det, ex. två dagar å rad vara i tjenstgöring från kl. 4 på morgonen till kl.. 11 eller senare på qvällen; så en dags frihet (d. v. s. till att inne i lokomotivstallet tyätta, CpackaX och afhjelpa möjligen uppkomna mindre brister på lokomotivet) och . så två dagars lång tjenstgöring igen... Andre finnas, som på många månader ej haft någon verkligt fri dag, icke ens söndag o. 8. v.; exempel skulle kunna anföras i oändlighet. Att åläggandet af en sådan, tjenstgöring, synnerligast vintertiden, är barbariskt, torde med fullt fog kunna sägas; och vi kunna ej inge något skäl, som. berättigar trafikstyrelsen att pressa denna klass af underordnade till en tjenstgöring, som, ovilkorligen och bevisligen i så hög grad måste förkorta deras lifslängd eller i förtid. göra dem oduglige till tjenstgöring och annat arbete, Men, torde man invända, då lokomotivförarres tjenstgöring är af sådan beskaffenhet, ätnjuta de väl deremot svarande fördelar, som någorlunda kunna betrygga deras familjers. och deras egen existeng, då de gå bort eller blifva urståndsatte att sig försörja? Härpå svara vi: lokomotivförarnes löner vexla från 960 rdr till 1,800 per år och eldareg från 720 till 960 rdr per år, hvartill kommer dels 20, dels 15 procent af lönen i 8 k. inqvarteringspengar; ty man måste komma ihåg att lokomotivförare och eldare endast högst undantagsvis kunna vara i tillfälle att intaga sina måltider i hemmet, utan äro hänvisade till restauratiomerna vid stationerna. De högsta af de tre lönegraderna synas sålunda vara temligen ordinära efter våra förhållanden; men hvad gagnar det, då flertalet öfver höfvan länge qvarhålles i den lägsta? Ja, vederbörande hafva till och med funnnit på att instifta en alldeles ny klass: 8. k. erira lokomotiv