Dagens Nyheter – 16 augusti 1872, sida 2

elastiska voro icke hans steg och . .. Men hon hade ingen tid att förlora, nu ringde han re: dan på tambirdörren — ock met klappande björta trädde hon ut i salen. : I nästa ögonblick stod hon midt framför honom, den berömde, firade mannen! Hon kände huru blodet steg henne till hufvudet, huru hennes hand skakade, då den hyilade i hans; derpå följde några med låg röst utsagda förbindliga ord, som hon icke visste hvad hon skulle svara på, och gedan — svimmade hon icke, hyilket hon dock hade väntat. Småningom hemtade hon sig från sin förvirring, så att hon kunde höra, huru tanten talade .-med honom och erinrade honom om sällskapslifvet i fordna dagar; men han öfverfor hastigt detta ämne och förde samtalet på nutiden, på den infiytelas som den dramatiska konsten utöfvar, samt slutligen på den urga flicka som önskade egna sig åt denna konst. Laura talade icke: ett ord; det vår nog för henne att köra på denna melodiska stämma, att se på detta själfulla ansigte, som nwiskymningen syntes hennö ännu vackrare än vanligt. Det var oktober månad, och mannen sextio år! Hur kunde tant förtala honom så, var det icke alldeles omöjligt att han hunnit en så hög ålder? Hvilken trettio års man kunde vil mäta sig med honom? Slutligen vände sig D. till den unga flickan och sade henne några