Dagens Nyheter – 16 augusti 1872, sida 1

Om personlighetens vigt och betydelse i lärarekallet. (Ur ett tal af Björnstjerne Björnson vid ett folkhögskolemöte i Kristiania.) Det är klart, att för den som så uppfattar folkhögskolan, att hon skall vara en meddelelse från själ till själ, för honom blir den mans personlighet, som meddelar, det vigtigaste. Är denna rik och har förmåga att gifva af sig åt andra, när hon, med allt bakom sig som förståndet kan nå och som hon önskar gifva, träder upp och säger till de försigkomna gossarne under deras -samvaros sköna stunder: Jag vill af hjertat förtälja allt hvad jag vet — och litet till! Jag vill gifva mig helt och hållet åt eder, gifven I eder ock så åt mig!4 — så kan det nog hända, att här kommer en smula verklig upplysning till stånd. Och när lärare och gossar på detta sätt samspråkat och sammanlefvat ett halft års tid och längre ändå, så torde det nog också hända att gobsarne äro bättre färdiga till att taga ett tag med i lifvet än de förr vore. Det är klart, att de lärare, som af bjertat göra detta, icke begagna sitt öfvertag på ett sådant sätt att de göra sin egen eller någon annan menniskas mening till den enda saliggörande tron och förkättra allt annat. Jag hörer väl, att här skall vara blott ett sätt RO ANT Sat NAV TORN NO RRENO