Dagens Nyheter – 14 augusti 1872, sida 2

En utflykt tili Lidingön. Till nutidens komfort hör att bo på sommarnöje. Det har blifvit en riktig mani hos stockholmaren att under den vackra årstiden lemna sin beqväma våning i staden, en sådan frisk och sund stad som Stockholm, och fiytta ut till en stuga på landet. De pekuniära tillgångarne komma härvid sällan i fråga — man kan naturligtvis ej undvika att i år lika väl som i fjol bo på sommarnöje —— hvad skulle väl ens bekanta säga i annat fall? — och dessutom låter det ju så bra att säga: Vi skola bo der och der på sommarnöje. — Således, kan man inte få resa till badeller brunnsort, så får man åtminstone lof att ha sig ett trefligt sommarnöje, ty staten måste föras, om dem också eka dras på en kälke. Ber om ursäkt, mitt herrskap! Uttrycket var kanske något vulgärt, men låtom oss inte fästa 088 vid småsaker. — Hm, då skulle ni kanske komma att alldeles hoppa öfver min epistel. Det är söndag — man anställer lustfärder, men jag tycker inte om dylika inpackningsanstalter; jag föredrar att vara fri, att ej behöfva trängas och knuffas. Men hvart skall man då bege sig? — Jo, låt se. Lidingön har vacker natur, der är riktigt land — på somliga ställen ordentligt bondland — det tycker jag om — dit fara vi. Eget nog besöka stockholmarne mera sällan denna ö, ehuru vägen är både kort ech angenäm. Nej, det är nu en gång för alla gifvet, att skall man resa ut till landet, så föredrar man sådana ställen dit hundratals personer bege sig, och som man troligen flera gånger sett förut; jag far emellertid till Lidingön. Vägen upp till Kyrkviken är förtjusande vacker. Vikomma till Herrsby — ändpunkten för sjöresan. Lidingö kyrka ligger straxt bredvid, och gudstjensten har nyss begynt. Jag vet inte hur det kommer sig, men en kyrka på landet utöfvar på mig större dragningskraft än i staden -— mätte klereciet förlåta mig detta. Det lilla templet, hvars temligen höga ålder de små låga fönsterna och byggni.dens stil för öfrigt tillkännage, är uppfördt af sten och ligger, säsom våra flesta kyrkor, med koret åt öster. Öfver ingången, åt vester läses, hugget i sten: CÅhr 1756 är Thetta Herrans Heliga Hus På Västra Ändan Tio alnar Förökt Samt til Väggar, Gak, Gålf och Innanrede Förnyat. Esaia 2 Cap. 3 vers: Kommer och Låter oss Gå Upp På Herrans Berg Til Jacobs Guds Hus At Han lärer oss Sina Vägar Och Wij vandrom På Hans Stigar. Men nu begifva vi oss in i kyrkan; predikanten har nyss beträdt predikstolen. Midt under predikan utkomma från sakristian två herrar med hvar sin kolossala håf och vandra så stora gången utåt för att uppbära en kollekt, som man först vid kungörelserpas uppläsande får veta ändamålet med. Att ett dylikt förfarande är störande och för andakten menligt inverkande, det faller af sig sjelf. Nog kunde man vänta med slantarnes uppsamlande till efter predikan. Det inre af Lidingö kyrka eger just ingenting anmärkningsvärdt. Altartaflan visar Kristus på korset. Väggarne äro prydda med några smärre taflor, föreställande kyrkofäder. Orgeln är liten och dålig. Musikens utförande derefter. Vi begifva oss ut på kyrkogården. Denna är stor och rätt vacker, med flera monumenter, foxliga af hög ålder. Deribland må särskildt nämnas ett, beläget ä kyrkogårdens sydvestra hörn, ännu väl bibehållit och med följande inskription (6 framsidan): Under Tzenna Sten Ligger Öfverlefvor Af Framl. Ryttmästaren Vid Kongl. Lif-Regementet Hr Carl Rensfelt, Som Föddes I Stockholm Den 9 Maii 1695 Och Dödde På Östoeryttringe Den 14 December 1756. (A frånsidan) Lär Vandringsman Then Hvars Ben Här Hwila Lefde I Tiden Dölgd Från Fiäs Och Buller Doch War Redligt Hierta Ädelt Mod Gifmildt Sinne Rent Samvete Och Ärligt Namn Hans Kiäraste Egerdom. Nu Begiär Han Eij Mer Än At Thess Stoft Här Får Ligga 1 Frid In Til Then Stora Domsens Dao