Dagens Nyheter – 14 augusti 1872, sida 2

då jag klockan tio på morgonen kom hem till min stackars, kära fröken, och jag såg då en förfärlig syn; i ett vattenfat fann man, efter hvad jag hört, två fingrar — vackra flickfingrar med rosenröda naglar! Hennes sidenkängor stodo i köket; jag ämnade taga dem hem till mig för att icke de vackra nya kängorna skulle blifva förstörda, men jag släppte dem med ett skri af fasa. I den ena af kängorna satt fröken Litters fot. Min kustru svimmade efter åhörandet ef denna förfärliga berättelse; vi ankommo imellertid till en station, och under det mina flickor hjelpte deras moder, uppmanade jag förargad den gamla hexan att taga plats i en annan vega. Fru Douaeru steg utan att svara ut ur vagnen, men tillkastade oss vid sin bortgång en blick, som kom min hustru att utropa: — Min Gud, Walter, jag är säker på att det är hon, som har mördat den stackars lilla fröken. Det skulle ha varit djerft att grunda. en anklagelse på ett sådant ord, men det föreföll mig som om sjömannens enka vid sin bortgång hade svängt den röda marokinsväskan i luften på ett sätt som hade hon dermed velat säga: — Söken I bäst I gitten; jag bryr mig icke om er. I detta ögonblick skulle jag ha gifvit mycket för att vara ransakningsdomare i Frank