Dagens Nyheter – 10 augusti 1872, sida 1

SE MV med tunga kedjor låg Cunigunda i det fuktiga och mörka slottsfängelset, försmäktando af törst och hunger.4 — Är det inte rysligt det der? infaller tanten och runkar på hufvudet. — Jo, mycket hemskt, min fru, svarar jag, ifrigt funderande på ett medel att få slut på läsningen, som på intet vis behagar mig. Nidcen fortsätter: ia— Plöteligt hör hon ett buller i muren... det tilltar... hon ser en svag ljusstrimma... den förstoras allt mer... med bäfvan hör hon sitt namn nämnas af en röst, som för henne är så välbekant... ett ögonblick derofter ligger hon befriad i sin gemåls armar — han har genombrutit fängelsemuren; och nu skynda de bort, långt bort trån den onaturlig fadrens borg. — Ja, hon blef lycklig hon till slut, utbrister tanten och fäller en djup suck. Mamsell Elfrida teg och suckade äfven, och Gud vet om inte jag gjorde så med. En stund af djup tystnad inträdde. Helt oförmodadt afbrytes denna af en grof snarkning, som tycktes komma ifrån gängen. Jag spritter till och ser frågande på damerna. — Ah, det är lilla Susse som sofver, säger fru Folla. Han har varit sjuk, lilla Susse, han bröt benet af sig i trapporna häromdagen . . . det var så halt... men nu, Gud ske lof, är han bättre.