Dagens Nyheter – 10 augusti 1872, sida 1

En förfärlig oro bemäktigar sig mig, jsg tänker endast på den der kyssen, den fördömda kyssen, som jag hört i korridoren. Jag går slutligen och lägger mig, och i drömmen sger jag min Amanda, men nu begåfvad med vingar, och lik en fjäril ser jag benne faxa från blomma till blomma, frikostigt delande ut sina kyssar. Jag såg mig uti en stor kejsarkrona, som rak och stel höjde sig öfver de andra blomsyskonen — Amanda — fjärilen nalkas mig, men o ve! hon försmår mig, hon fläktar lätt med vingarne åt mig och slår ned på en tätt bredvid stående stockros. Att föredraga en stockros framför en kejsarkrona! Det gjorde mig ondt, mycket ondt! — och ondt gjorde det verkligen i mina ögon då jag vaknade, ty solen, som redan stod högt på fästet, kastade .sina strålar rakt i anzigtet på mig — jag hade glömt fälla ned rullgardinen. Någon tid förgick, hvarunder jag nästan dagligen träffade tanten, men den unga flickan såg jag ej. Jag grubblade länge förgäfves på hvad sätt jag skulle kunra skaffa mig inträde i familjen. Slutligen finner jag på en id, en riktigt fin id6, som jag tyckte; och, beslut och handling är ju ett hos mannen, en vacker afton knackar jeg sakta på min värdinnas dörr, inträder och finner de begge damerna vid fönstret, ifrigt sysselsatte med sömnad. — Åh, se herr notarien! utbrister tanten. SVENSKA ORIGINALBERÄTTELSER. 3