Dagens Nyheter – 27 juli 1872, sida 2

ska regeringen uppgifvit hoppet om att se Pragfredens femte artikel utförd, ej heller har den österrikiska regeringen i sinne att fritaga Preassen från dess förbindelser. Uppsatsen slutar med att uttala den önskan, att den nya kanalen från Östersjön till Nordsjön, hvilken skall skära igenom Schlesvig, må varda gränsen mellan de två tvistande folken. Samma åsigt och önskan har förut en brefskrifvare från Berlin uttalat i Augsb. allg. Zrtg. Som mexikanska republikens president Benito Juarez (ovyss afliden) spelat en mycket vigtig roll i vår tids politiska tilldragelser, torde några biografiska notiser om honom icke vara utan intresse för våra läsare. Juarez var född 1809 i provinsen Oaxaca och af indiansk bärkomst. Han hade i sin ungdom många hinder att bekämpa, men besegrade dem alla genom sin ihärdighet. Efter att ha afsiutat sina juridiska studier, gjorde han sig bemärkt såsom en utmärkt advokat och blef sedermera guvernör i Oaxaca. Ar 1856 blef han representant för sia provins i kongressen och året derpå president i högsta domstolen. Samma år ancogs en ny, liberal författning. Då kort derefter ett af dessa inbördes krig utbröt, hvilka så ofta skakat den mexikanska republiken, stod Juarez afgjordt på frihetens och författningens sida och bekämpade energiskt det klerikala partiet, som genom en våldsam kupp sökte sätta sig i besittning af makten. Han blef pu vall till republikens president. Efter att ha besegrat den klerikale motpresidenten Miramon, trädde han i obestridd basittning af styrelsen, genomdref lagar, genom hvilka presterskapets inflytande betydligt inskränktes och kyrkogodsen indrogaos, och geoomförde flere reformer i frisinnad riktning. Sedan han blifvit återvald till president (den 11 Juli 1861), lyckades det klerikala partiet, som bekant är, att framkalla en utländsk intervention, hvilket ledde till upprättandet af en monarki i Mexiko under franska kejsardömets auspicier. För den strid, som nu upp: stod mellan de främmande våldsioskräktarne och den af dem tillsatte monarken å ena sidan och det mexikanska folket under Juarez ledning å den andra, är här ej stället att redogöra. Denna strid och dess slutliga utgång äro säkerligen ännu i friskt minne hos våra läsare. När man betänker, hvilken vändning den stora: strid mellan slafveri och frihet, som samtidigt utkämpades i Nordamerikas Förenta Stater hunnit få, om icke Napoleon III genom striden on Mexiko varit förhindrad att intervenera till sydstaternas törmån, samt att det mexikanska företagets misslyckande antagligen varit en af de förberedande orsakerna till det franska kejsardömets fall, kan mana icke neka att den man, som genom sin ibärdighet och okufliga energi mest bidrog till det mexikanska kejsardömets fall, utöfvat ett ganska betydligt inflytande på verldshändelsernas gång och gjort sig väl förtjent om frihetens och framåtskridandets sak. VET VETSKAPEN ENT DAR